Ny lag om polsk delaktighet i Förintelsen: Polen skämmer ut sig

Skylt med text på tyska och polska i Auschwitz-Birkenau.

Den polska senaten har med de mycket klara röstsiffrorna 57-23 antagit en kontroversiell lag som skall göra det olagligt att hänvisa till polackers deltagande i den nationalsocialistiska Förintelsen i samband med Andra världskriget. Den som exempelvis talar om ”polska dödsläger” riskerar fängelse enligt den nya lagen, vilken nu också har undertecknats av Polens president Andrzej Duda och därmed trätt i kraft. http://www.aljazeera.com/news/2018/02/poland-senate-passes-controversial-holocaust-bill-180201072130990.html

Den nya polska lagen tycks ha väckt mest negativ uppmärksamhet i den judiska staten Israel samt i USA, medan intresset (förutom i judiska kretsar) i Europa inklusive Europeiska unionen (EU) varit betydligt svalare med Ukraina som undantag. Michael Oren, Israels ställföreträdande premiärminister för diplomati, har citerats: ”Vad som startar med förnekelse av Förintelsen slutar med  förnekelse av vår rätt att försvara oss.” https://www.timesofisrael.com/israel-condemns-passing-of-polish-holocaust-law-but-takes-no-immediate-action/

Tidigare utrikesministern, knesset-medlemmen Tzipi Livni, har kallat den nya polska lagen ”en dubbel spottloska i Israels ansikte”. Heather Nauert, talesperson i det amerikanska utrikesdepartementet, har sagt att termen ”polska dödsläger” visserligen är felaktig men att den omdiskuterade polska lagstiftningen riskerar ”underminera yttrandefrihet och akademisk debatt”.

En karta över dödsläger, större koncentrationsläger och judiska ghetton i Polen under Andra världskriget.

Många polacker är angelägna om att motverka aversionen mot judar och är medvetna om den historiska antisemitismen i sitt hemland. Det blev uppenbart för mig då jag 2009 deltog i en studieresa till Polen som arrangerades av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) sedan jag bidragit med ett ekonomiskt tillskott till upprustningen av en judisk begravningsplats i den lilla staden Bodzentyn nära Kielce. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/09/08/det-judiska-polen-i-bodzentyn-och-kielce/

Det är dock oomtvistligt att antisemitismens fula tryne fortfarande är en beklaglig verklighet i dagens Polen. Enligt en undersökning i regi av Centrum för forskning om fördomar vid universitetet i Warszawa, presenterad i den polska riksdagen sejmen, ställde sig mer än hälften av undersökningens deltagare bakom klassiska konspirationsteorier såsom att judarna kontrollerar världen genom media och banker.

90 procent av deltagarna hade aldrig träffat en jude. Antisemiter i Polen skyller vidare fortfarande Jesu död på judarna och tror att blod från kristna ingår som en del i judiska ritualer. https://forward.com/news/world/191155/poland-poll-reveals-stubborn-anti-semitism-amid-je/

Folkmordsorganisatören Reinhard Heydrich – tilltänkt efterträdare till Hitler.

Det var förvisso Nazityskland som administrerade den nationalsocialistiska dödsindustrin i samband med Andra världskriget. Dödsläger i Polen av typ Auschwitz-Birkenau, Treblinka, Belzec, Sobibór, Lublin-Majdanek och Chelmno var således snarare nazityska än ”polska”. Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939, som föregick och var en förutsättning för Andra världskrigets utbrott, medförde att Polen delades upp i sovjetiska och tyska intressesfärer varvid Stalins Sovjetunionen och Hitlers Tyskland gav varandra fria händer i respektive ockupationsområden.

Enligt den nazityska strategin, som den utformats av säkerhetschefen och förintelseorganisatören Reinhard Heydrich (1904-42), skulle lokalbefolkningen i ockuperade länder och områden i möjligaste mån involveras i judeutrotningen. Den traditionella antisemitismen i Polen men också i exempelvis Ukraina och de baltiska staterna underlättade denna strategi. Mer om Heydrich, Hitlers tilltänkte efterträdare, här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Reinhard_Heydrich

Under Förintelsen dödades mer än tre miljoner av de ursprungligen 3,2 miljoner polska judarna. Före Andra världskriget bestod närmare en tredjedel av Polens befolkning av olika minoritetsgrupper: 13,9 procent ukrainare, 10 procent judar, 3,1 procent vitryssar, 2,3 procent tyskar och 3,4 procent tjecker, litauer och ryssar. https://en.wikipedia.org/wiki/The_Holocaust_in_Poland

På orten Jedwabne genomfördes i juli 1941 en massaker på 340-400 judar vilken först antogs vara orkestrerad av tyska Einsatz-kommandon. Det visade sig emellertid att de ansvariga varit ett 40-tal polacker från intilliggande orter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_i_Jedwabne

Ett monument över judemassakern i polska Jedwabne.

Även efter krigsslutet förekom på flera platser i Polen pogromer vilka garanterat utfördes av polska medborgare. Den mest kända och omfattande av dessa massakrer genomfördes i staden Kielce, huvudort i regionen med samma namn, den 4 juli 1946 då 42 judar bragtes on livet och ett 50-tal skadades. I Kielce hade 1918 fyra judar mördats i en pogrom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pogromen_i_Kielce

Antisemitismen behöll sitt grepp också i det kommunistiskt styrda, efterkrigstida Polen liksom var fallet i andra öststater såsom Tjeckien och Ungern. Den kulminerade i en kampanj 1967-70 som tvingade merparten av de omkring 25 000 judar som då fanns i landet att emigrera. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/11/09/det-judiska-polen-v-kommunistisk-antisemitism/

En av dem som flydde Polen 1968 var historikern Jan Tomasz Gross (född 1947), som i dag är professor i War and Society vid Princeton-universitetet i USA. Gross, som är av judisk släkt, har ingående studerat polskt judemördande. Han har i en artikel skrivit: ”Polacker dödade fler judar än tyskar under Andra världskriget.” Gross mest kända bok, Neighbors (2001), handlar om den ovan nämnda massakern i Jedwabne där Gross kom fram till att så många som 1600 judar kunde ha mördats av polacker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Tomasz_Gross

Polen hamnade 2016 på tionde plats på Simon Wiesenthal Centers årliga lista över prominenta antisemiter i världen på grund av att polska åklagare förhört Gross och hotat med fängelse för att denne alltför ingående studerat den polska medverkan till massmordet på sex miljoner judar. På samma lista kom vår egen utrikesminister Margot Wallström på åttonde plats för påståenden om israeliska ”utomrättsliga avrättningar”. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

Historikern Jan Tomasz Gross hotas av åtal på grund av sina studier i polsk förintelsehistoria.

Den polska staten har också hotat dra tillbaka en statlig utmärkelse Gross erhöll 1996. Gross har fått stöd av akademiker såväl i Polen som utomlands.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6411054

I dag finns i Polen cirka 10 000 judar vilket är ett avsevärt mindre antal än i Sverige. Det måste understrykas att mycket långt ifrån alla etniska polacker är antisemiter och det går även att skönja ett ökat intresse i landet för det judiska. Det är också välbelagt att en del polacker skyddade förföljda judar under kriget. Jag kan mycket väl förstå att polska myndigheter har tröttnat på historiskt inkorrekta uttryck som ”polska dödsläger”. Polen skämmer dock ut sig internationellt när man vill inskränka yttrandefriheten och hotar seriösa historiker med åtal och fängelse.

Att det fanns polacker med i bilden i samband med judeutrotningen kan ej förnekas, och även rent allmänt ställer jag mig mycket tveksam till att förbjuda åsikter: även felaktiga sådana måste enligt min mening få uttryckas, annars hamnar vi lätt i ett för det demokratiska och fria samhället bekymmersamt läge.

 

 

 

 

 

 

 

Abbas vill se judefritt Palestina

Abbas talar under överinseende av gamle terrorprofeten Yassir Arafat.

Den Palestinska myndighetens så kallade president, Mahmoud Abbas, har i ett uttalande klargjort, att han i ett framtida Palestina inte vill se en enda jude:

In a final resolution, we would not see the presence of a single Israeli – civilian or soldier – on our lands.

Uttalandet gjorde i Egyptens huvudstad Kairo inför de förestående fredsförhandlingarna involverande USA, Israel och Palestinska myndigheten och riktades till en grupp bestående huvudsakligen av egyptiska journalister. Nyhetsbyrån Reuters medarbetare Noah Browning skrev följande i ämnet:

http://mobile.reuters.com/article/idUSBRE96T00920130730?irpc=932

Enligt Abbas slutliga lösning skall således ett framtida Palestina vara judenrein, kemiskt fritt från representanter för det judiska folket. Det är oundvikligt att dra förfärande historiska paralleller när man tar del av vad den palestinske ledaren faktiskt sagt.

Konsekvensen av Abbas apartheidliknande förslag till lösning borde i så fall bli, att Israel å sin sida skickar iväg alla palestinaaraber från sitt territorium och utesluter alla arabiska representanter från det israeliska parlamentet Knesset. Sådana åtgärder skulle få förödande konsekvenser för den palestinska ekonomin, som är beroende dels av att Israel pumpar in pengar och förnödenheter, dels av palestinska gästarbetares inkomster i Israel.

Av Israels befolkning beräknas enligt en undersökning som gjordes 2012 20,6 procent vara av arabiskt ursprung. Det innebär i reella tal närmare två miljoner. 16 procent har arabiska som förstaspråk.

Enligt Mahmoud Abbas skall vidare den östra, det vill säga gamla, delen av Jerusalem vara huvudstad i det palestinska riket. Den officiella israeliska hållningen är att ett odelat Jerusalem är Israels huvudstad.

I fredsförhandlingarna representeras Israel av justitieminister Tzipi Livni, som tidigare varit utrikesminister, samt Yitzhak Molcho. Samtalen har mer eller mindre hetsats fram av USAs utrikesminister John Kerry, som satt hård press på den israeliska regeringen och dess premiärminister Benyamin Netanyahu. Denna visade inledningsvis sin goda vilja genom att frige 104 palestinska ”veteraner”, dömda för terrorbrott, ur sina fängelser. Vi får väl se vad allt detta leder till.

Judefientlig ropaganda i palestinska Hamas-skolor.

Personligen ställer jag mig utomordentligt skeptisk till alla förhandlingslösningar så länge den jihadistiska terrororganisationen Hamas tillåts kontrollera hälften av det palestinska territoriet (Gaza). Under Hamas domvärjo utbildas småbarn till självmordsmördarbombare, samtidigt som det hetsas mot judar i läroböckerna och på skollektioner. Hamas fortsätter därtill oförtrutet sina raketbeskjutningar mot israeliskt territorium.

Abbas Fatah är inte mycket bättre, och det var inte länge sedan en hög Fatah-representant – Jibril Rajoub – förordade en kärnvapenattack mot Israel. Jag skrev följande om Rajoubs uttalanden på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/17/hog-fatah-man-vi-skulle-anvanda-karnvapen-mot-israel/

Som jag ser det måste omvärlden sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin judefientliga folkmordspropaganda, omfattande bland annat försäljning av Hitlers Mein Kampf och det judehetsande falsariet Sions vises protokoll. Samtidigt måste den judiska staten Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser förbehållslöst erkännas. Innan så sker är varje form av fredsfördrag värd mindre än papperet det är skrivet på.

Som alltid tvingas staten Israel, som kämpar för demokratiska och frihetliga västerländska värden i ett Mellanöstern där demokrati är en okänd företeelse, gå en balansgång mellan sitt behov av nationell säkerhet och sitt intresse av att blidka en överväldigande fientlig världsopinion med FN i spetsen. Och som vanligt lär omvärlden rikta långtgående krav på eftergifter från Israels sida. Förhoppningsvis klarar Israel av den balansgången även fortsättningsvis.

En arabisk upplaga av Hitlers Mein Kampf. Storsäljare på de palestinska territorierna.

Golda Meir: Israels järnlady

Golda Meyerson/Meir har kallats ”Israels järnlady”, ”Israels moder” samt även ”Stålmormor”. Hård i nyporna och rökte som en borstbindare.

Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), sade en gång att Golda Meir var ”den ende mannen i det  israeliska regeringskabinettet”. Meir blev även kallad ”järnlady” flera år innan Storbritanniens Margaret Thatcher ägnades detta epitet. Tveklöst var Golda Meir en synnerligen duglig politiker och statsman.

När Tor Carlid för en tid sedan höll ett föredrag om Golda Meir i den av honom startade och ledda Betlehemskyrkans Israelgrupp, hade han valt att kalla föredraget ”Hon styrde Israel från sitt kök”. Det hade dock visat sig svårt att belägga detta påstående, men Tor hade i alla fall hittat en bild där Golda fanns på plats i köket.

Tor Carlid, med ett mångårigt förflutet vid tidningen Dagen, har tidigare föreläst om en rad israeliska förgrundsgestalter. Dessa var alla män, vilket inte är så konstigt – det har varit tunnsått med israeliska toppkvinnor i politiken. Den enda jag på rak arm kommer på är Tzipi Livni, född 1958, som var utrikesminister 2006-2009 och som även varit jordbruks- samt justititeminister.

Tzipi Livni, Israels utrikesminister 2006-2009.

Låt det med en gång bli sagt att jag mycket uppskattar Tor Carlid såväl som person som föreläsare. Han lägger upp sina föredrag klart och redigt och kan i regel inte dölja sin entuasiam och/eller djupa engagemang för det han talar om. Så blev det naturligtvis också i fallet Golda Meir.

– Golda Meir var en eldsjäl som gjorde väldigt mycket, sade Tor om Golda Meir och det omdömet är det svårt att argumentera mot. Hon föddes den 3 maj 1898 som Golda Mabovitz i Ukrainas nuvarande huvudstad Kiev – då beläget i Tsarryssland – som ett av åtta syskon. Två systrar överlevde, de övriga syskonen dog tidigt.

Det gamla Ryssland översköljdes vid denna tid av den ena pogromen blodigare än den andra, och 1903 emigrerade Goldas pappa Moshe Mabovitz till USA – resten av familjen stannade kvar i staden Pinsk i nuvarande Vitryssland innan den 1906 flyttade efter till Milwaukee, Wisconsin (mest känd för sin ölproduktion). Över 2,5 miljoner judar utvandrade från förtrycket och antisemitismen i tsarriket.

I Milwaukee fick Goldas pappas anställning som snickare medan mamman drev en speceriaffär, där Golda fick hjälpa till från åtta års ålder. Familjen tog livlig del i det judiska livet i Milwaukee. När hon var 14 kom Golda in på high-school (gymnasium), men modern tyckte att hon skulle avbryta studierna, börja jobba samt gifta sig. Golda valde då att rymma till den äldre systern Sheyna Korngold i Denver, Colorado, där hon träffade skyltmålaren Morris Meyerson (1893-1951) med vilken hon ingick äktenskap 1917.

Paret Morris och Golda Meyerson som nygifta.

Paret Meyerson emigrerade, jämte Sheyna Korngold, till Palestina-mandatet 1921. De sökte och fick medlemskap i kibbutzen Merhavia belägen nära staden Afula i nuvarande norra Israel. Redan 1924 hade emellertid Morris Meyerson tröttnat på det krävande kibbutzlivet och flyttade först till Tel Aviv och senare Jerusalem. Paret fick barnen Menachem (född 1924) och Sarah (född 1926). Golda Meyerson, som hon fortfarande kallade sig, genomgick även en abort.

– Någon storartad moder var aldrig Golda, avslöjade Tor Carlid. Det har sagts att hon stannade hemma med barnen endast en gång, och det var när hon fick migrän…

Paret Meyerson gled isär men skilde sig aldrig. Golda Meirs tillkortakommanden på familjeplanet förminskar inte hennes insatser som politiker och statsman. ”Jag vet inte om kvinnor är bättre än män”, menade Golda Meir en gång, ”men de är i alla fall inte sämre.” Detta är det förvisso bara att instämma i.

Golda Meyserson engagerade sig alltmer i fackföreningsrörelsen Histadrut och nådde 1928 en hög position i dess kvinnoavdelning. Hon blev även alltmer framträdande i arbetarpartiet Mapai. 1948 erbjöd hon sig att resa till Förenta staterna och samla in pengar i syfte att stärka den judiska försvarsmakten inför det förväntade arabiska angreppet sedan staten Israel en gång utropats. Hon och partiledaren David Ben-Gurion hade hoppats på 25 miljoner dollar – Golda kom tillbaka med 50. ”Tack vare denna judiska kvinnas insats kunde staten Israel skapas”, yttrade Ben-Gurion en gång.

Levi Eshkol, premiärminister 1963-69.

Golda Meir gjorde även ett försök att övertala dåvarande Transjordaniens kung Abdullah att avstå från att delta i det arabiska angreppet på den judiska staten. Tyvärr lyckades inte detta.

Den 14 maj 1948 utropades staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum, senare omdöpt till Independence Hall. Golda Meir var på plats som en av 24 framträdande befattningshavare och politiker när David Ben-Gurion – liksom Meir född i Tsarryssland – inför världen läste upp Israels självständighetsförklaring. Den nya staten skulle dels vara judisk, dels grunda sig på ”frihet, rättvisa och fred”.

Därefter sjöng de församlade sången Hatikva (Hoppet), vars text skrivits i början av 1880-talet av Naftali Herz Imber och som blev den unga statens nationalhymn. Här en sentida tolkning:

http://www.youtube.com/watch?v=NjfFpFW9OdA

Den 15 maj kom det befarade angreppet från Egypten, Syrien, Libanon, Irak och Transjordanien, men lilla Israel med dess då cirka 600 000 invånare gav angriparna ordentligt på tafsen. Så skedde även vid angreppen 1956, 1967 och 1973. Stormakterna USA och Sovjetunionen erkände den nybildade judiska staten på ett tidigt stadium, och 1948 utstågs Golda Meir till ambassadör i Sovjet. När hon anlände till Moskvas synagoga hälsades hon entusiastiskt av 50 000 judar, vilka kommit för att fira det judiska nyåret Rosh Hashana.

De sovjetkommunistiska myndigheterna var inte alls lika entusiastiska utan svarade med brutala insatser och fängslanden. Meir tröttnade snart och återvände till Israel redan 1949. Mellan Sovjet och Israel blev förhållandet alltmer frostigt, och Sovjet och dess östeuropeiska satellitstater valde snart att bryta med Israel och solidarisera sig med dess arabiska fiendestater som ett led i det Kalla kriget. Samtidigt behandlades de sovjetiska judarna allt sämre och hindrades hårdhänt från att emigrera till Israel.

Moshe Sharett, premiärminister 1954-56.

Under åren 1949-56 innehade Golda Meir flera ministerposter i arbetarregeringen. 1956 utsågs hon till utrikesminister, en högprofilerad post hon innehade till 1966. I samband med att hon blev utrikesminister bytte hon officiellt efternamn till Meir. Som utrikesminister träffade hon av naturliga skäl ett flertal välkända världspolitiker.

Hon överlade även med FNs svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Och när Sveriges statsminister Tage Erlander besökte Israel i början på 1960-talet tillhörde Golda Meir de politiker han fick träffa. 1964 medverkade Meir vidare till att Israel ingick ett handelsavtal med EEC, en föregångare till EG respektive EU.

Under senare hälften av 1960-talet var Golda Meir såväl generalsekreterare i arbetarpartiet Mapai som ledamot i parlamentet Knesset. När  premiärministern Levi Eshkol (1895-1969) dog den 26 februari 1969 utsågs Golda Meir till hans efterträdare. Denne var, liksom Meir, född i det som numera är Ukraina. Samma gäller för övrigt även Israels andre premiärminister, Moshe Sharett (1894-1965). När Golda blev premiärminister var hon såväl Israels som världens tredje kvinnliga premiärminister.

Menachem Begin från högerblocket Likud blev 1977 den förste premiärminister som inte representerade arbetarpartiet. Han var 1978 med om det historiska Camp David-avtalet, då han i förhandlingar med Egyptens Anwar Sadat och USAs Jimmy Carter säkrade fred med Egypten. Israel lämnade då över Sinai-området till Egypten.

Menachem Begin, den förste högerpolitiker att bli regeringschef i Israel. Var med om att förhandla fram Camp David-avtalet med Egypten 1978.

– Golda Meir var outtröttlig i sin passion för Israel, underströk Tor Carlid inför den talrika åhörarskaran i Israelgruppens samlingslokal. 1971 reste hon till Sverige och träffade bland andra företrädare för Samfundet Sverige-Israel samt framträdande politiker och kyrkliga företrädare.

Under Golda Meirs tid som israelisk regeringschef drabbades Israel – och världen – av massakern vid de olympiska spelen i München 1972, då den palestinska terrorgrupperingen Svarta September mördade 11 israeliska idrottsmän. Meir berordrade då underrättelsetjänsten Mossad att, i form av en operation som fick kodnamnet ”Guds vrede”, straffa de överlevande ansvariga bakom dådet. Meir och Israel valde att agera helt på egen hand, då man insåg att andra länder inte skulle lyfta ett finger för att bistå den judiska staten. 13 terrorister spårades upp och dödades under de följande 20 åren..

I oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överrumplingsattack mot Israel i det så kallade Yom Kippur-kriget. Efter inledande motgångar lyckades Israel avvärja attacken och gå till motangrepp, men såväl höga militärer som politiker – bland dessa Golda Meir och försvarsminister Moshe Dayan – fick utstå hård kritik för att landet inte var bättre förberett på anfallet. Dayan återkom dock som utrikesminister i Begin-regeringen 1977. Stor krigshjälte blev den blivande premiärministern Ariel Sharon. 2500 israeliska soldater dödades.

Moshe Dayan och Golda Meir tvingades avgå efter Yom Kippur-kriget.

Den 3 juni 1974, alltså på dagen för 39 år sedan när detta skrivs, avgick Golda Meir som israelisk premiärminister. Hon efterträddes av Yitzhak Rabin. Golda försvann från politiken och avled slutligen i cancer i Jerusalem den 8 december 1978, 80 år gammal. Under sin minnesvärda tid vid makten kallades hon både ”Israels moder” samt ”stålmormor”. 1982 kom storfilmen A Woman Called Golda med Alan Gibson som regissör. I huvudrollen som Golda Meir sågs den svenska storstjärnan Ingrid Bergman, som här gjorde sin sista filmroll.

Slutligen några citat som tillskrivs Golda Meir och som redovisades av Tor Carlid:

Man kan inte skaka hand med en knuten näve.

Det första jag fick lära mig som diplomat var att hålla tyst på olika språk.

Judar är populära bara som offer.

Vi kommer att få fred med araberna först när de älskar sina barn mer än de hatar oss.

Ingrid Bergman som Golda Meir i ”A Woman Called Golda”.