Om Jimmies och Kents besök i Södertälje samt en båtresa

 Kristina Winberg talar om EUs ”monsterstat” under översinseende av Linus Bylund och Jimmie Åkesson. Foto: Kristian Kawecki

Det startade med Jimmie Åkessons besök i Södertälje i torsdags. Sedan har det bara rullat på…

Det var torsdagen den 8 maj vid tretiden på eftermiddagen som Sverigedemokaternas partiledare Jimmie Åkesson anlände till scenen på Politikertorget i Södertälje tillsammans med sin ständige ”skugga” Linus Bylund och partiets toppkandidat till EU-valet, Kristina Winberg. Vi lokala gräsrötter fanns på plats med vårt fina partitält från klockan 12.30.

Jag hade tänkt slå på stort med ett omfattande fotoreportage och tog ett stort antal bilder, där jag inte minst förevigade den alltid glada och trevliga Winbergs besök i vårt partitält för en enkel fika på stående fot. Trodde jag. En bit in i plåtandet upptäckte jag nämligen till min fasa den lilla textraden ”inget minneskort” i kamerans displayruta- sagda kort fanns kvar hemma i datorn…

Minneskort eller inget minneskort, det blev en mycket bra manifestation ändå. Teamet Åkesson-Bylund-Winberg svarade för en effektiv presentation av SDs EU-politik. Samarbete, framförallt på frihandelns område, är en självklarhet men en europeisk monsterstat med egen nationalsång, egen valuta, eget försvar och harmonisering av skatterna kan vi med fördel vara utan.

Mötet förlöpte utan några som helst störningar. Att kanske ett 30-tal personer i en publik på ett par hundra vände ryggen mot scenen och samtidigt det fria ordet under det halvtimmeslånga framträdandet var det ingen av oss SD:are som blev särskilt förtörnad över. Att det var just detta inslag som lokalblaskan Länstidningen tog fasta på i reportaget dagen efter hade jag räknat ut redan mötesdagen, särskilt som jag visste att tidningens utsända, Yvonne Perkins, tidigare visat prov på kraftig anti-SD-bias och bedrivit oförblommerad kampanjjournalistik på nyhetsplats.

Icke minst viktigt när det gäller mötet med Jimmie, Linus och Kristina för oss lokala förmågor var, att vi nu fick tillfälle att träffa en mängd södertäljebor som var glada över att vi fanns på plats. Flygbladen och foldrarna vi hade med oss gick åt som det ordspråksrelaterade smöret i solskenet. För mig personligen var det väldigt trevligt att träffa en gammal kompis, som jag inte sett på drygt tio år, som nu var avgjord SD-sympatisör.

Måste också berömma utkommenderad polis från såväl Stockholms län som Södertälje kommun, liksom från SÄPO, som gjorde att eventuellt planerade försök att störa mötet frös inne. Naturligtvis fanns även partiets energiske säkerhetschef Bengt Malmberg på plats med råd och dåd.

 Kent Ekeroth, längst till vänster, fick dela bord med sossarnas EU-valskandidat Metin Rhawi. Foto: Tommy Hansson

Dagen därpå var det dags för en annan av partiets ”tungviktare”, Kent Ekeroth, att delta i en EU-utfrågning i kommunens regi Europadagen till ära. Evenemanget inleddes i Stadshusets foajé med tal av två kommunalråd samt njutbar sång och musik från några av Kulturskolans elever. Därefter blev det kollektiv förflyttning till teater- och biosalongen Estrad i samma byggnad, där representanter för samtliga åtta partier som finns representerade i kommunstyrelsen – samma som i riksdagen – skulle låta sig utfrågas av den pensionerade SvD-journalisten Lars-Georg Bergqvist.

Måste bekänna att jag nog satt och jäste litet extra i salongen tillsammans med några partikamrater, eftersom det var jag som kommit på snilleblixten att inbjuda partiets internationelle sekreterare och den omvittnat giftige debattören Kent Ekeroth till detta evenemang. Kent gjorde heller ingen besviken. Det märktes mycket snart att han var den stora stjärnan i sällskapet.

Det var också Kent som svarade för dagens mest minnesvärda inlägg, som inte ens Länstidningen kunde undvika att referera till i helsidesreportaget dagen efter. Det var när frågan om romska tiggare kom upp på dagordningen:

Sverigedemokraterna är det enda partiet som vill förbjuda öststatstiggeriet. Rumäniens ambassadör i Sverige, som är rom själv, har sagt till den svenska regeringen att det är kriminellt att tillåta denna form av tiggeri som utnyttjar de övriga partiernas godtrogenhet.

LTs referat här:

http://lt.se/nyheter/2.29129/1.2483396-ekeroth-slapp-vanda-ryggar-vid-utfragning

Övriga partirepresentanter såg ut som fiollådor i ansiktet efter den salvan från Kent Ekeroth. I övrigt var det givetvis välgörande att notera den goda ordning som rådde i teatersalongen: inga missnöjesyttringar till följd av SD:s högprofilerade närvaro, inte ens några vända ryggar. All heder åt de skolelever och deras lärare som till stor del befolkade salongen.

 Min farmor Elviras gamla pålitliga käpp fick givetvis följa med mig till Stadshuset. Foto: Tommy Hansson

För en aktiv SDare finns det ingen rast och ingen ro, särskilt inte i valtider. Lördagen den 10 maj var det dags för 17 förväntansfulla sverigedemokrater att kliva på Viking Lines mäktiga kryssningsfartyg M/S Grace med destination Åland för en arbetsdag med Stockholms läns och Stockholms stads landstingsgrupp. Det visade sig bli ett späckat program som hade lagts upp av stadens Dan Kareliusson och länets Ulf Landström.

I valet 2010 var SD bara en hårsmån från att komma in i landstingsfullmäktige i Stockholm men nu 2014 skall det verkligen gå vägen, är det tänkt. Ulf förklarade att målsättningen bör vara att få ett tiotal mandat och ett hundratal platser i nämnder och styrelser av olika slag. Det kan också bli aktuellt att utse experter till vissa styrelser, varför det är viktigt att ha klart för sig vilka expertkunskaper som finns i partiet.

Landstingets i flera bemärkelser tyngsta uppgift är att administrera länets sjukvård, som brottas med stora problem i form av exempelvis grav underbemanning när det gäller läkare och sjuksköterskor samt ett ökat våld på sjukhusen. Ett annat, och sannolikt accelererande, bekymmer är smittspridningen som kan komma att öka lavinartat med den okontrollerade invandring som alliansregeringen inbjudit till och som inte lär minska med en röd-grön ministär.

Jörgen Bengtsson från Tyresö, med erfarenhet som forskare vid Huddinge sjukhus, påpekade att det numera inte är tillåtet att ta smittprov på nyanlända, eftersom det kan uppfattas som ”kränkande”.

 Från vänster Per Carlberg, Kenneth Valtersson, Tommy Blomqvist och Ingrid Hult lyssnar intresserat på vad Ulf Landström har att säga om SDs landstingssatsning. Foto: Tommy Hansson

Nu gäller det för oss  sverigedemokrater med regionala ambitioner att förbereda oss ordentligt så att vi står väl rustade i höst. Icke minst skall ett både läsbart och läsvärt budgetförslag om kanske 35 sidor vaskas fram och utspel göras i lämpliga frågor.

Under dessa bråda dagar har jag även kontaktats av media i form av Stockholms fria tidning, som ringde runt till kommunstyrelsepartierna och ställde frågan vad de tycker om flaggning med den så kallade regnbågsflaggan utanför Stadshuset i anslutning till Pridefestivalen i Stockholm i augusti (något som föreslagits av Centerpartiets gruppledare Tage Gripenstam, se länk nedan). Jag svarade givetvis att SD Södertälje säger bestämt nej till dylika jippon i syfte att gynna uppenbara särintressen.

Södertäljecentern vill hissa bögflaggan

Ulf Landström (stående) och Dan Kareliusson berättar om SDs landstingssatsning. Foto: Tommy Hansson

Efter EU-utfrågningen blev jag slutligen  intervjuad av den trevlige folkhögskolestudenten Victor Lancing, bördig från den goda staden Simrishamn i Skåne som jag har ett speciellt förhållande till, om det konservativa innehållet i SD:s program. En hel del kom att kretsa kring försvarsfrågan, som var den mest påtagliga orsaken som fick mig att bli medlem i SD 2008.

Vårt parti är ju det enda i riksdagen som kraftigt vill förstärka Sveriges militära försvar samt återinföra värnplikten i någon form.

Gardell i Expresen-intervju: islam är inte homofobisk

http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jimmie-akessons-angrepp-pa-gardell/

Dagen innan Sverigedemokraternas landsdagar sparkar igång i Västerås väljer Expressen att attackera Jimmie Åkesson för något som inte kom med i hans senaste bok Satis polito. Det gäller några meningar om HBTQ-frågor som av olika anledningar inte trycktes i boken.

Expressen gör det till ett stort nummer att SD-ledaren uttalar sig mindre fördelaktigt om bögikonen Jonas Gardell. Den senare får också tillfälle att framträda i Expressen-TV med ironisk högläsning ur de censurerade anteckningarna. Det lyser igenom i tidningens underdåniga behandling av Gardell, att det är en svår försyndelse och närmast blasfemiskt att kritisera denne, som i vissas ögon väl närmast är ett nationalhelgon.

Vad har då Åkesson att säga om Gardell?

SD-ledaren talar bland annat om Gardells ”billiga böghumor”, ett omdöme jag personligen finner taget på kornet. Vidare i anteckningarna:

Tvärtom, hade jag varit homosexuell hade jag förmodligen aldrig tillåtit en sådan typ agera självutnämnd representant för mig.

Jag hade inte kunnat uttrycka det mycket bättre själv. Gardell är med sitt tjoande och tvångsmässiga pajaseri ett hån mot alla homosexuella som inte önskar göra någon stor sak av sin sexuella läggning. Det är en skam för Sverige att en vulgär besserwisser, ehuru förvisso bra på det han gör, som Jonas Gardell blir föremål för en kvalmig personkult och vilken man helst bör kräla i stoftet inför.

Gardell är en av grundpelarna i den HBTQ-lobby som snedvridit debattklimat och opinionsbildning så att det i dag är nästan omöjligt att, med hedern i behåll, kritisera något som har att göra med homosexualitet och närslutande frågor över huvud taget.

Några Pride-deltagare visar upp sin smak…

Jimmie talar i de strukna anteckningarna vidare om ”de smaklösa figurerna i Pride-paraden”. Och visst brukar det finnas gott om smaklösa figurer i denna parad, sådana som brukar vifta med löspenisar, ta på sig lösbröst och vicka på rumporna i åtsmitande läderutstyrsel. Anser man inte slikt vara smaklöst är man i mitt tycke kemiskt befriad från varje tillstymmelse till något som ens avlägset kan kallas acceptabel smak.

Därmed inte sagt att alla dem som brukar gå i Prideparaden, som avslutar den så kallade Pridefestivalen, svarar mot denna beskrivning.

Toleransens stora galjonsfigur Jonas Gardell menar i TV-intervjun med Expressen att hans jobb är att ”sätta dit såna som Åkesson” och att SD är ett ”fascistparti”. Han anser yttermera, kanske efter att ha rådgjort med sin äldre bror, religionsvetaren och antisemiten Mattias Gardell, att islam ”egentligen inte” är en homofobisk religion. Säg det till de efterlevande till de homosexuella som avrättats genom hängning i det strikt islamska Iran, Jonas Gardell!

Det är svårt att tro att Gardell, som är legendarisk för att inte tåla minsta form av kritik, faktiskt är hedersdoktor i teologi.

Tvångsmässige pajasen och teologie hedersdoktorn Jonas Gardell.

Man undrar naturligtvis hur Expressen fått tillgång till de anteckningar som Åkesson och förlaget Asp Lycke ratade. Däremot behöver man inte lägga pannan i alltför djupa veck för att få klart för sig varför tidningen kommer med denna bredsida nu: det sker alltså dagen innan Landsdagarna i Västerås inleds.

Har man inget annat att komma med kan man alltid hosta upp material som inte kom med i Jimmie Åkessons bok.

Min hyllning till drottningen på hennes namnsdag

Leve vår vackra drottning på namnsdagen!

I dag den 8 augusti har drottning Silvia namnsdag. I almanackan står både Silvia och det i vårt land vanligare Sylvia.

Hipp, hipp hurra för vår kära och vackra drottning, således, som jag tycker på ett utmärkt sätt personifierar vår nationalgestalt Moder Svea. Trevligt att se alla bussar med svenska flaggor. Trevligt också att se att utanför Södertälje stadshus hade samtliga fem flaggstänger, dagen till ära, svenska nationsflaggor. Normalt finns där en EU-flagga som omges av fyra kommunflaggor, en för varje kommundel.

Skönt även att notera att den så kallade regnbågsflagga, som några ungdomar självsvåldigt hade hissat i syfte att ära Pridefestivalen i Stockholm föregående helg, nu halats. För gott, hoppas jag.

Jag har i dag för övrigt lämnat in en motion till fullmäktige om att svenska flaggan alltid skall vaja utanför stadshuset, ej endast på allmänna flaggdagar som i dag.

Jag hyllar drottningen – som fyller 70 år dagen före julafton – genom att via nedanstående länk spela Dr. Hook and the Medicine Show klassiker ”Sylvia´s Mother” – en riktig höjdare som framförs med stor inlevelse:

http://www.youtube.com/watch?v=z4asAOyglCc

Kitimbwa på hugget igen: anmäler Pride

Sluge och lättkränkte Kitimbwa Sabuni är på gång igen.

Afrosvenskarnas riksförbund är en organisation som låtit tala om sig en hel del. Mest beroende på en rad uppmärksammade anmälningsärenden, där man gått hårt åt exempelvis bakverk och glassar med olämpliga namn, godispåsar med olämpliga teckningar, förment rasistiska seriefigurer, anstötliga kvartersnamn med mera, med mera. Så här skrev jag om organisationen för något år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/30/nu-ar-de-rabiata-antirasisterna-i-farten-igen/

Talesman för Afrosvenskarnas riksförbund, som för sin existens helt och hållet är beroende av statligt och kommunalt stöd, är Kitimbwa Sabuni, som allmänt går under benämningen ”Sveriges mest lättkränkta person”. Nu har han gjort skäl för namnet igen genom att anmäla arrangörerna av Pridefestivalen för ”hets mot folkgrupp”. Orsaken härtill är att en (!) deltagare i den avslutande paraden genom Stockholms gator hade målat ansiktet svart.

”Det är en klassisk och vidrig rasistsymbol”, säger Sabuni till Aftonbladet 7/8. Ledningen för Stockholm Pride vet inte till sig av ånger och förtvivlan och beklagar ”i högsta grad” det inträffade. Så här skriver Aftonbladet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17255292.

Den judiske aktören Al Jolson med målat ansikte i filmen Jazzsångaren, där han framförde sången ”Sonny Boy”.

Så kallade antirasistutspel av den här kalibern är oftast så förbluffande att man i sitt stilla sinne undrar, om organisationer såsom Afrosvenskarnas riksförbund bildats i syfte att förlöjliga den seriösa antirasitiska verksamhet som väl ändå måste finnas. Svarta, asiater med flera etniska grupperingar skulle i det perspektivet fås att framställas så lättkränkta att det tar udden av antirasismen.

Hur frestande det än vore att anamma en sådan konspirationsteori tror jag ändå inte riktigt på den. Kitimbwa Sabuni är helt enkelt så här löjligt lättkränkt och samtidigt slug: genom sina bisarra utspel bidrar han till att underblåsa det dåliga samvetet hos svenskar vilka är benägna att känna skam för forna tiders diskriminering.

Följden blir att hävdvunna namn på bakverk och konfektyr (negerbollar, negerkyssar) och gamla fina kvartersnamn (Negern i Karlstad) kastas på historiens sophög. Kanske ingen fullskalig katastrof, visserligen, men litet tråkigt är det att det traditionella offras för att tillfredsställa så kallade antirasistiska gaphalsar.

Rasistclown?

Men visst kastar Kitimbwa Sabunis agerande ett löjets skimmer över den seriösa antirasismen, vilket är synd. Slutligen funderar jag på om man skulle kunna anmäla clowner med vitpudrade ansikten för hets mot folkgrupp. Genom sin överdrivna vithet framhäver de kanske den vita så kallade rasens överlägsenhet och gör samtidigt skoj av alla andra etniska grupper genom sin yrkesutövning?

Fast Kitimbwa Sabuni ligger kanske redan i startgroparna för en sådan anmälan.

Pride: När upplysning blir till upplösning

Läderbögar på marsch.

Så var då Pride-spektaklet över för denna gång med den vanliga, ohöljt exhibitionistiska paraden genom Stockholms gator. Där gaypoliser och dito militärer tjoade ikapp med så kallade läderbögar, riksbögar som Mark Levengood och Jonas Gardell och ett antal politiker som vill framstå som fräscht fördomsfria.

Och för allan del, låt dem tjoa. Vi har som bekant grundlagsfäst demonstrations-, åsikts- och yttrandefrihet här i landet. Jag är dessutom en tolerant person som hyllar principen ”leva och låta leva”. Ändå kan jag inte låta bli att undra över varför det är så viktigt för en del att visa upp sin sexuella läggning till allmänt beskådande. För mig är sex en privatsak mellan mig och min älskade, inte ett utställningsföremål att köra upp i ansiktet eller till äventyrs röven på folk.

Parallellt med att Pride avslutades tillkännagav regeringen sin avsikt att överväga slopa den hittillsvarande åldersgränsen på 18 år för könsbyte. Man skall alltså inte längre ha behövt uppnå myndig ålder för att fatta ett så livsavgörande och oåterkalleligt beslut som att genomgå en könsbytesoperation. Pådrivande i frågan har varit integrationsminister – under prideveckan hbtq-minister – Erik Ullenhag (FP) tillsammans med RFSLs ordförande Ulrika Westerlund.

Det är alldeles tydligt att vi lever i vad Bibeln kallar de yttersta dagarna då allt vänds upp och ner och välts över ända och då upplysningstid blir till upplösningstid.

Jag utkom 1993 med boken Åter till det kalla kriget (Contra förlag), en samling artiklar och uppsatser publicerade från och med 1974. I den avslutande delen av boken listar jag under rubriceringen ”Vänsterns nya kläder” ett antal företeelser jag menade skulle komma att överta den doktrinära kalla krigs-kommunismens roll som instrument för samhällsomstörtningen. Det första avsnittet i denna del valde jag att kalla ”Bögrevolten”.

Jag hänvisar i detta avsnitt till den nordamerikanske författaren och nobelpristagaren Saul Bellow (1915-2005), vilken menade att den så kallade queerfilosofin går ut på att klubba ner allting som utgår från etablerad tradition och etik. I sammanhanget citerar jag den förre vänsterradikalen David Horowitz, som i tidskriften The American Spectators januarinummer 1993 skrev följande:

För de nya radikala teoretikerna är fienden inte längre en styrande klass, en hegemonistisk ras eller ens ett dominerande kön. I stället är den själva naturens sexualordning. Förtrycket ligger i just idén om det ”normala”, den ordning som indelar mänskligheten i två kön. I stället för ett klasslöst samhälle som den frälsande framtiden, anvisar bögteoretikerna en könsfri värld.

Saul Bellow fick Nobels litteraturpris 1976.

När jag iakttar förhållandena i västvärlden i dag inser jag med en rysning hur rätt Horowitz hade när han skrev detta för 20 år sedan. HBTQ-revolten förkunnar således ej endast Guds och samhällets utan själva naturens död. Som jag ser det finns det klara paralleller mellan queerfilosofin och Nietzsches övermänniskoideal om den allt övervinnande människan som sin egen gud.

Vi bevittnar i dag hur den ursprungligen underjordiska och starkt avantgardistiska bög- eller queerfilosofin flyttar in i västvärdens regeringskanslier, och att Sverige – den sociala ingenjörskonstens förlovade land – går i bräschen för denna utveckling är endast symptomatiskt. Här har termen ”hen” myntats för att understryka det könlösa idealet, och nu vill alltså regeringen tillåta könsbyte för barn.

Jag är som sagt tolerant. Låt var och en leva som den vill och ta ansvar för sina handlingar. Vad HBTQ-rörelsen kräver är dock inte tolerans utan obetingad lydnad och acceptans gentemot de egna regnbågsidealen. Alla avvikande röster avfärdas såsom svårartat homofobiska och bigotta, om nu någon kommer ihåg det uttrycket. All fri debatt skall strypas och dissidenter marginaliseras.

HBTQ-rörelsen är en del i det samlade politiskt korrekta projektet som även innefattar extrem feminism, galopperande miljöradikalism och mer eller mindre svagsint antirasism. I det sistnämnda konceptet ingår axiomet att all invandring är bra och att alla som inte tycker så är rasister.

I Iran bestraffas homosexualitet med offentlig hängning.

Nu blir det dock komplicerat för HBTQarna. Den ohämmade invandringen medför nämligen ett stort inflöde av muslimer, vilka enligt islams och Koranens påbud har en mycket negativ inställning till allt som har med homosexualitet att göra. I starkt muslimska länder döms således homosexuella till döden – i Iran utförs dödsstraffet genom offentlig hängning. Eftersom våra HBTQ-aktivister inte vill förarga muslimska invandrare avstår man dock från att kritisera sådana företeelser. Många ordinära homosexuella genomskådar dock detta. På annat sätt kan man knappast tolka det faktum att Sverigedemokraterna enligt vissa undersökningar är det mest populära partiet bland homosexuella.

Däremot går det utmärkt att hoppa på ett halvdemokratiskt land som Ryssland, där nyligen lagar som begränsar homosexuell propaganda främst bland barn och ungdom antogs. Det var därför knappast någon sensation när den bisarre musikern och centerpartisten Alexander Bard gick till hårt angrepp på Ryssland i samband med årets Pridefestival.

Alexander Bard vågade ge sig på Ryssland men inte Iran.

Vi får väl se hur det går med de ideologiska försöken att avskaffa den naturliga könsordningen i den nya, sköna värld som Sverige blivit. Personligen är jag övertygad om att dessa försök till slut kommer att haverera, precis som den människofientliga kommunismen gick under som globalt hot mot freden och friheten i världen. Att ge sig på själva naturen brukar i långa loppet inte vara någon god idé.

Uppmaning till bokbål på Pride

Bokbål i Tyskland 16 maj 1933.

Så var det dags igen för det årliga, översexualiserade vulgärjippo som kallas Pridefestvalen.

Till årets nyheter hör ett planerat bokbål som en grupp kallad Kulturmanifestet inbjuder till.

”I hundra, om inte tusen, tals år har religiösa skrifter motsatt sig homosexualitet och lett till att HBTQ-personer misshandlats och mördats för sin ´alternativa livsstil´, hävdas det i ett illa skrivet upprop. ”För att visa stöd gentemot likasinnade människor, som tvingas leva i samhällets periferi och inte får bevisa sin kärlek i giftemål (eftersom det är OLAGLIGT, jämställt med att mörda eller våldta någon) så borde vi alla samlas under Pride-veckan och bränna dessa gammaldags religiösa skrifter och starta en modernare livsåskådning som är mer förstående och tolerant.”

Så långt det så kallade Kulturmanifestets upprop till bokbrännandets fromma. Man diskuterar även passande namn för den ”modernare livsåskådningen” och nämner som ett förslag ”humanism”. Kulturmanifesterarna lär dock inte behöva komma på någon ny ”livsåskådning” eftersom den redan finns: förakt för religion och de normer som hållit ihop vår civilisation samt  den vidhängande föreställningen, att allting är tillåtet.

Försvarsmaktens prideavdelning på marsch. Bäva månde den lede fi!

Särskilt bevandrade i historia förefaller dock inte kulturmanifesterarna vara. Bokbål och bokbränning kommer för alltid att vara förknippat med den tyska nationalsocialismen och de bokbål som anbefalldes av Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels på 1930-talet, då bland annat all judisk litteratur som fanns att tillgå blev lågornas rov när böckerna kastades på eldarna av skränande SA-män och annan svagsint pöbel.

Så om uppropsmakarna önskar göra HBTQ-rörelsen en rejäl björntjänst är det bara att sätta igång och elda med Bibeln, böcker av Luther och annan kristen uppbyggelselitteratur som bygger på bibliska värderingar. Be my guest. Jag känner dock medlidande med alla de HBTQ-personer som vill vara vilka de är i avskildhet och inte tjoa med Gardell, Miljöpartiets ledning och alla andra i den avslutande och våldsamt exhibitionistiska paraden genom Stockholms gator och som nu även skall behöva genomlida ett bokbål.

Jag lägger mig inte i hur människor lever sina liv och med vilka de delar sovrum. Å andra sidan godtar jag heller inte att  av homosexlobbyn få nedkört i halsen vilka värderingar jag bör och/eller inte bör ansluta mig till. Jag förbehåller mig rätten att även fortsättningsvis läsa de ”gammaldags” religiösa skrifterna och göra min egen tolkning av dessa.

Kommer Koranen att kastas på elden?

Det skall sägas att det framgått av kulturmanifesterarnas interna diskussioner att inte alla välkomnar idén om bokbrännande. Det framgår heller inte om man, om nu den tvivelaktiga brasan blir av, avser bränna Koranen.

Från pridefronten kan även meddelas, att Försvarsmakten avser närvara också vid årets Pride Park som förlagts till Östermalms IP intill Stadion i Stockholm och således lägga ett antal slantar som enligt mitt förmenande kunde använts betydligt bättre. På kulor och krut, exempelvis. Det är under alla omständigheter vad jag som skattebetalare anser att mina pengar skall gå till.

http://www.forsvarsmakten.se/sv/Aktuellt/Ovningar/Forsvarsmakten-pa-Pride-2012/

Förändringshysteri contra konservatism

Två teman dominerade Barack Obamas valkampanj 2008: Yes, we can samt Change.

Det finns väl inget frekventare och samtidigt innehållslösare slagord än just ”förändring” (change). Det tas upp i precis alla möjliga och omöjliga sammanhang som ett universalmedel avsett att bota allt ont i världen. Av politiker, företag, samhällsdebattörer och motivationsprofeter. Allt skall röra sig om förändring, förändringsbenägenhet och förändringsarbete.

Förändring blir ett värde och ett mål i sig enligt receptet ”förändring för förändringens egen skull”. Allt skall omstöpas och omorganiseras och omflyttas.

Vi märker det i varuhuset där helt plötsligt hyllor och montrar omgrupperats så att det tar flera dagar, ibland veckor eller ännu längre att vänja sig vid det nya stuket.

Vi märker det på den dagliga tidningen som får nya typsnitt, större bilder, andra vinjetter och nya serier. De olika avdelningarna byter plats, korsorden stöps om. Ibland blir det bättre, ibland sämre. Om en ny chef bestämt sig för att sätta sin prägel på tidningen genom att förvandla den till oigenkännlighet så brukar det också bli så.

Vi märker det i den svenska skolans utveckling där förändringarna, den ena mer plågsam och destruktiv än den andra, har sköljt över de arma lärarna, eleverna och föräldrarna som flodvågor efter Andra världskrigets slut då Sverige fick en ny grundskola enlig östtysk modell. Följden har blivit att Sverige sackat efter alltmer i den internationella skolutvecklingen – eleverna får sämre och mer otillräckliga kunskaper för varje år som går.

I vårt land anses det nämligen fult att tillägna sig säkra kunskaper i olika ämnen – detta kallas ”korvstoppning” och menas vara uttryck för en ”förlegad pluggskola”.

Vi märker vidare förändringshysterin   på banken som plötsligt avskaffar kontanthanteringen, sak samma på bussen. Vi märker det på bilmodellerna som ser likadana ut allihop. På puben och restaurangen där vi inte får röka längre.

Det enda som aldrig förändras är det eviga tjatet om förändringar som löser alla problem. Och även om det snart blir uppenbart att de inte löser alla eller ibland ens några problem ses den heliga förändringen som ett självändamål.

AIDS – en frukt av den destruktiva sexuella revolutionen.

Därmed inte sagt att det inte behövs förändringar och omprövningar ibland. Många av historiens reformer och nyorienteringar har varit helt nödvändiga: kvinnans frigörelse, läkarvetenskapens utveckling, demokratiseringen i betydande delar av världen (även om diktatur och förtryck fortfarande plågar stora delar av mänskligheten), kommunikationernas utveckling inklusive IT-revolutionen, kommunismens respektive nationalsocialismens kollaps, handelns utveckling som gav upphov till kapitalismen vilket möjliggjort ett tidigare okänt välstånd. En lång rad uppfinningar och upptäckter vilka i grunden förändrat vårt sätt att leva. Etcetera, etcetera.

Som övertygad konservativ menar jag dock att mänskligheten i det stora hela mår bättre av att förändringarna sker som ett resultat av mogna överväganden och en smula eftertanke. Om det annalkande nya helt eller ganska säkert kan antas medföra förbättringar så skall det troligen prövas. Om inte är det bättre att avstå.

Bland alla oönskade så kallade revolutioner finns det en som enligt min mening enbart har medfört elände. Det är den sexuella revolutionen eller det så kallade ”fria sex” som kommit traditionella värden och värderingar såsom kyskhet, trohet, ömsesidig respekt mellan könen och familjebildning att tvingas stryka på foten. Följden har blivit bland annat galopperande ansvarslöshet, oönskade barn, abortkult och individualistisk njutningslystnad utan förpliktelser samt epidemiska könssjukdomar.

Sexkulten har, paradoxalt nog kan tyckas, gjort att den ömtåliga intimitet som tidigare var ett adelsmärke i umgänget mellan könen gått förlorad. Det sexuella har blivit något vulgärt och ett föremål för hejdlös exhibitionism. Det kan här vara lärorikt att studera de svängande löspenisarna på något lastflak i centrala Stockholm i samband med den årligen återkommande så kallade Pridefestivalen.

Jag är konservativ därför att jag, för att låna ett uttryck från den gamle fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) i debattboken Kämpande konservatism (Natur & Kultur 1971), önskar ”reformera det som behöver reformeras för att kunna konservera det som behöver konserveras”. En eftertänksam konservatism är alltså inte något projekt för att bevara status quo – förändringar kommer vare sig vi vill det eller inte och är ibland, som nämnts, både oundvikliga och nödvändiga.

Stundom är det emellertid, eller borde i alla fall vara, uppenbart att det gamla fungerar bättre än det tilltänkta nya. Ett enda exempel från vårt eget land: monarkin. En statsform som mestadels fungerat alldeles utmärkt i Sveriges land i ett årtusende. Monarkin har genom åren undergått sådana förändringare som gör att den i dag, i så kallad konstitutionell form, är väl anpassad till samtiden och ger Sverige ovärderlig PR utomlands såväl som medborgarna en känsla av festivitas och solennitet här hemma.

Marskalk Bernadotte: grundaren av dynastin Bernadotte.

Medan man i andra länder varit klåfingriga och avskaffat monarkin i en rad länder – och stundom har väl detta varit motiverat i det enskilda fallet – har vi svenskar, lite överraskande kanske, varit kloka nog att ha behållit den. Genidraget var att förändra inom ramen för det bestående genom att importera ett nytt kungahus från utlandet 1810 – hade det inte varit för de populära bernadotterna hade Sverige sannolikt varit republik i dag.

Nu firas den bibliska synden igen

Årets så kallade Pridefestival i Stockholm har brutit ut. Och av skäl som framgår nedan skriver jag detta på fastande mage.

Huvudbegivenheten vid 2011 års Pridefestival – det årliga högtidlighållandet av den bibliska synden med ursprung i Sodom och Gomorra – lär nämligen bli ett framträdande av Thomas Beatie. Denne är en amerikansk transsexuell vilken föddes som kvinna men ändrat sitt ”juridiska kön” till man.

Beatie blev världskänd då han för några år sedan födde ett barn. Han har nämligen trots könsbytet och behandling i samband därmed valt att behålla sina så kallade reproduktiva organ. Nu kommer han således till Sverige och påstår sig vara ”chockad” över att könsbytare i vårt land enligt lag måste vara sterila och ogifta.

Den fråga som osökt inställer sig beträffande fallet Beatie är givetvis denna: varför valde han att byta kön till man om han ändå avsåg att föda barn i tidernas fullbordan? Möjligen var det en medveten strategi i syfte att förbättra de transsexuellas ”rättigheter” och att ställa hela könsproblemaktiken på huvudet. Beatie framstår som en revolutionär som bara bytt ut marxisternas ”klass” mot queerfilosofernas ”kön”. De som får lida är givetvis hans barn (han har fött två till efter förstlingen).

Vajar ej i Södertälje – däremot på SL:s bussar.

Personligen känner jag mig helt fed up med bögeriets och transsexualismens strupgrepp om opinionsbildningen i västerlandet (i andra delar av världen har detta oskick att leka Gud ännu inte slagit igenom). Frågan är vidare varför man fortfarande arrangerar dessa översexualiserade festivaler i Sverige, när den mäktiga och svårartat intoleranta böglobbyn ändå rimligen fått igenom alla sina krav i sin kamp mot det traditionella samhället. Det senaste var att föreningar mellan personer av samma kön får kallas äktenskap.

Politiska beslut och lagtexter är en sak. Det spelar emellertid ingen roll hur många gånger samkönade partnerskap kallas äktenskap – ett äktenskap kommer alltid enligt skapelseordningen att vara en förening mellan en man och en kvinna, icke mellan två personer av samma kön, icke mellan flera personer än två, icke mellan människa och djur.

Man kan fråga sig om nästa viktiga krav för bög- och transsexlobbyn blir att få föreningar mellan människa och djur klassificerade som äktenskap. Med den helige Darwin som ende Gud är människan som bekant endast den djurart som nått högst i näringskedjan, så varför skulle hon inte få para sig med andra arter?

Med Thomas Beatie som dragplåster torde årets Pride-jippo vara försäkrat om erforderlig uppmärksamhet och besöksfrekvens. I andra delar av landet ser det sämre ut. Länstidningen rapporterar exempelvis den 1/8 att ”regnbågsflaggan vajar allt svagare i Södertälje”: den lokala RFSL-avdelningen är på väg att läggas ned och Centerpartiets Tage Gripenstam har i år avstått från att föreslå fullmäktige att besluta om bögflaggning i Kringelstan.

Eftersom HBTQ-(fick jag med alla bokstäver nu?) rörelsen varit totalt framgångsrik över hela linjen förefaller detta vara en naturlig utveckling. Inte mycket återstår att slåss för. Kanske dags att lyssna på divergerande röster (min till exempel)?