Glömda svenska fotbollshjältar (V): Malte Mårtensson avgjorde mot Tyskland i Berlin

Malte Mårtensson gör första målet i cupsemifinalen mot Degerfors på Olympia 1941. Det skulle bli ytterligare fem nätkänningar för ”Svarta Blixten”.

Malte Mårtensson togs i en omröstning om Helsingborgs IFs bästa lag genom tiderna i Helsingborgs Dagblad 2007 ut som klubbens bästa högerytter, en position som numera felaktigt brukar ”översättas” med höger mittfältare – yttrarna var inga ”mittfältare” utan utpräglade anfallare. Med 612 matcher i den röda HIF-tröjan 1934-53 är han klubbens näst ”meste” spelare efter målvaktslegendaren Kalle Svensson. https://www.hd.se/2017-09-13/malte-martensson-svarta-blixten-skrev-historia

Malte Harald Mårtensson (1916-73) föddes den 24 september 1916. Han påbörjade sin spelarkarriär i den mindre klubben Hälsingborgs AIS men gick 1934 med i Hälsingborgs IF vid 18 års ålder. A-lagsdebuten lät vänta på sig till den 24 mars 1935, då HIF mötte Malmö FF i en match om Jubileumspokalen. Landslagsdebuten skedde 1937.

Hälsingborgs IF årgång 1944-45 i Rekord-Magasinet. Malte Mårtensson längst till vänster i bakre raden.

Mårtensson blev snabbt känd som ”Svarta Blixten” på grund av sin hårfärg och sin snabbhet som högerytter i dåtidens femmannakedja. Säsongen 1940-41 var han med om att spela hem ”dubbeln”, då Hälsingborgs IF  vann såväl den nyinstiftade svenska cupen som allsvenskan och blev svenska mästare. Klubben kallades förr i tiden ibland ”mjölkkossan”, ett smeknamn som kom till 1925 då Skåne-laget drog storpublik överallt och därmed ”mjölkade” in stora summor i matchintäkter åt klubbarna.

En minnesvärd insats gjorde Malte Mårtensson i cupsemifinalen mot Degerfors IF hemma på Olympia 1941, då han spelade in samtliga mål när HIF vann med 6-2 på en sjöblöt hemmaplan. I finalen mot IK Sleipner från Norrköping blev det seger med 3-1.

Malte Mårtensson gjorde tre mål på 16 A-landskamper och två mål i sin enda B-landskamp. Det hade tvivelsutan blivit betydligt fler landskamper om inte Andra världskriget kommit emellan och kraftigt begränsat det internationella idrottsutbytet. Stor hjälte blev Malte då han gjorde det avgörande målet när Sverige besegrade Tyskland med 3-2 i Olympiastadion i Berlin den 20 september 1942 inför 90 000 åskådare. https://www.fokus.se/2008/05/nar-sverige-slog-nazityskland/

Malte Mårtensson i färd med att spela in Sveriges andra mål i 4-2-segern mot Tyskland på Råsunda 1941.

Att Sveriges landslag reste till Nazitysklands huvudstad mitt under brinnande världskrig krig ansågs givetvis mäkta kontroversiellt, men det gällde att tillvarata de möjligheter till landslagsspel som bjöds under denna bistra tid. Under perioden 1940-43 spelade Sverige 16 landskamper mot Finland, Danmark, Tyskland, Ungern och Schweiz. Förutom två segrar mot Tyskland hemma respektive borta 1941 och 1942 är det mest anmärkningsvärda resultatet en smått otrolig 7-2-seger borta mot meriterade Ungern den 7 november 1943. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1940%E2%80%931949

Malte Mårtensson var en av deltagarna i Hälsingborgs IFs drömturné i Ostasien 1949, som jag tycker det kan vara värt att skriva litet mer utförligt om. Skåningarna spelade tolv matcher varav elva vunna och en oavgjord med målskillnaden 37-8. Första anhalt på turnén  var Saigon i dåvarande Franska Indokina, sedermera Vietnam. I en match mot Saigons stadslag i 40 graders värme vann de blå-röda svenskarna med 5-0; Malte gjorde 1-0-målet i sin 500e match i HIF-tröjan. Det vietnamesiska landslaget slogs med 2-1.

Härefter ställdes kosan till Hongkong. Det blev tre segrar på lika många matcher – Hongkongs stadslag 2-1 och 5-1 samt Kinas olympialag 7-1. Efter Hongkong väntade Indien. I Calcutta kom den enda poängförlusten med 0-0 mot det barfotaspelande och oerhört tekniskt skickliga laget Mohun Bagan. Mot indiska mästarna East Bengal blev det svensk 2-0-seger efter en fantommatch av Kalle Svensson i målet. Därefter slog HIF Calcutta med 1-0.

Nästa anhalt på drömresan blev Rangoon och Burma, där det burmesiska landslaget klarades av med 4-0 respektive 4-2. Sista resmålet var Egypten, där de svenske tvingades uthärda en ohyggligt osportslig publik. Trots det blev det segrar med 2-0 i Kairo och 3-2 i Alexandria. Bäste målgörare under turnén blev den kortvuxne Sven ”Flua”  Persson med åtta fullträffar. Det är värt att notera att HIF-sejouren i Orienten skedde före reseboomen, då det var mycket sällsynt med omfattande utlandsresor av detta slag. Den skildrades utförligt i bland annat tidskriften All Sport. 1951 gjorde klubben en andra resa i österled, denna gång till Japan.

Malte med ”mjölkkossan”, den välkända äldre symbolen för Hälsingborgs IF, 1959.

Efter sin aktiva spelarkarriär blev Malte Mårtensson från 1953 tränare och styrelseledamot i HIF. 1966 miste han synen i en trafikolycka på väg till en reservlagsmatch och tvingades då sluta som tränare – som medlem i klubbstyrelsen kvarstod han dock till 1970. När han besökte lagets matcher fick han dessa refererade för sig av en medföljande vän.

Malte Mårtensson avled på påskdagen den 22 april 1973 endast 56 år gammal.

Fotnot: Staden Helsingborgs namn stavades 1912-1972 ”Hälsingborg”.

NSAs övervakning kan ha räddat livet på Vilks

http://www.nytimes.com/2013/11/03/world/no-morsel-too-minuscule-for-all-consuming-nsa.html?pagewanted=7&_r=1&&pagewanted=all

Den amerikanska säkerhetsorganisationen National Security Agency (NSA) kan, genom sitt massiva inhämtande av underrättelser från världens alla hörn, ha räddat livet på den Muhammed-karikerande svenske konstnären Lars Vilks.

Lars Vilks bevakas ständigt av livvakter.

Detta framgår av ett par meningar i en lång artikel om NSAs omfattande verksamhet i den amerikanska tidningen The New York Times (se länken ovan). NSA har 35 000 anställda och en årsbudget på 10,8 miljarder US dollar.

NSAs avdelning i Texas fångade upp 478 e-mejl om ett planerat mord på Lars Vilks, som dragit på sig delar av den muslimska världens vrede efter sina karikatyrteckningar föreställande profeten Muhammed. Som ett resultat av de inhämtade underrättelserna kunde sju personer gripas för mordkomplotten på Irland 2010, däribland den så kallade Jihad Jane (Colleen LaRose).

Underrättelseinhämtningen, även kallad ”övervakningen”, ingår sedan 11 september-attackerna mot USA som en integrerad del i Kriget mot terrorismen som startades av George W. Bush-administrationen och fortsätter under Barack Obama. Det är delar av denna underrättelseinhämtning med högteknologiska medel som avslöjats av den amerikanske svikaren och förrädaren Edward Snowden, numera under Putins beskydd i Ryssland.

I ett uttalande i Helsingborgs Dagblad 4/11 i anledning av uppgifterna i New York Times säger Lars Vilks, som står under permanent livvaktsbeskydd, kanske inte alldeles oväntat: ”Alla sätt att avslöja hot är till fördel för mig.”

http://hd.se/skane/2013/11/04/alla-satt-att-avsloja-hot-ar-till/

Det kanske är dags för den mera sansade delen av världen att skänka ett fång blommor till NSA och andra underrättelseorgan i USA för dessas outtröttliga verksamhet att skydda oss mot blodtörstiga jihadister, låt vara att det må ha gått något över styr på sina håll. Säkerligen är det inte endast Lars Vilks liv som sparats härigenom.

Stjärnbaneret bränns i Pakistan.

Under tiden fortsätter USA-hatets vänner i Pakistan och på andra håll att bränna stjärnbaner på löpande band och tjata sig blåa i synen om den hemska amerikanska ”övervakningen”. Låt de hålla på. Jag föredrar att se sådana manifestationer som tecken på att USA, trots sin nuvarande bristfälliga administration,  i alla fall gör något bra.

I huvet på en PK-aktivist

Patrik Lundberg inmonterad som motiv på Fazer-påse.

I dag fick jag en inbjudan med posten från Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) som har en så kallad litteraturvecka i ABF-huset i Södertälje 16-20 september.  Bland de författare som presenteras märks Patrik Lundberg, vilken presenteras som ”nöjesreporter, webbredaktör och krönikör på Helsingborgs Dagblad (HD)”.

Den som skrev presentationen verkar ha missat att HD den 27 maj meddelade, att unge Lundberg ”loggar ut” från HD för ”nya äventyr” som krönikör på Aftonbladet. Bortsett från detta bokdebuterar Patrik Lundberg i år med Gul utanpå (Raben & Sjögrén), en självbiografisk bok som alluderar på det faktum att Lundberg är ett koreanskt adoptivbarn.

Patrik Lundberg blev vad jag skulle vilja kalla herostratiskt ryktbar, då han för ett par år sedan i en krönika fastslog hur hemskt rasistiska Fazers Kinapuffar var: ett asiatiskt ansikte med en typisk ”Kina-hatt” var blickfång på påsen. Givetvis kände sig Lundberg som asiat djupt kränkt. Efter Lundbergs utfall följde en sedvanlig pseudodebatt om huruvida påsen var rasistisk eller ej.

Under alla omständigheter föll Fazer till föga och tog så småningom bort kinafejset. Bara den pyramidformade hatten blev kvar. Så brukar det ju gå när det mullrar i de politiskt korrekta leden över något som påstås vara rasistiskt. Minns exempelvis negerbollen och glassen Nogger Black.

Lundberg har emellertid fler strängar på sin PK-lyra. Det dröjde inte länge innan han i sitt nya organ Aftonbladet inför årets Pridejippo gick ut och talade om för menigheten hur fruktansvärt det var med ”heteronormen” (det vill säga den norm till vilken minst 95 procent av svenska folket bekänner sig):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/patriklundberg/article17212244.ab

Den goda staden Sölvesborg: uppväxtmiljö för Patrik Lundberg och Jimmie Åkesson.

Patrik Lundberg föddes alltså i Korea men är uppväxt i, av alla svenska städer, Sölvesborg som ju också är SD-ledaren Jimmie Åkessons hemstad. I själva verket, har Lundberg förklarat, var det just Åkesson som inspirerade Lundberg att bli författare. Se där ännu en fjäder  som Åkesson kan sätta i sin folkdräktshatt:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2151&grupp=11591&artikel=5454509

För den som är intresserad talar Patrik Lundberg i Södertälje ABF-hus på Nedre Torekällgatan 7 den 18 september klockan 18.30.

Svenska artister (XV): Göingeflickorna

http://www.youtube.com/watch?v=njyj9frW3Go

Helgen 22-24 februari 2013 arrangerades i Boalts bygdegård i ett vintrigt östra Göinge i Skåne en utställning på temat Göingeflickorna (länken ovan). Denna trio bestående av tre systrar var på sin tid rikskänd och rentav kontroversiell: detta därför att dess hitlåt ”Kära mor” 1961 dödskallemärktes av Sveriges  (SR) på grund av olämplig sentimentalitet. Ja, det är faktiskt sant – sentimental var det fulaste man kunde vara i den dåtida kulturelitens ögon.

Göingeflickorna med tidstypiska frisyrer.

Det gick bra ändå för Göingeflickorna och ”Kära mor”. Låten spelades ymnigt i Skånes Radio Mercur och av den kommersiella piratradion Radio Nord och blev till slut så populär, att SR på grund av publiktrycket tvingades krypa till korset och spela låten. Detta ledde till att ”Kära mor” blev ”Årets låt” 1961. Har ni mot förmodan glömt hur den låter eller rentav aldrig hört den så klicka på länken här:

http://www.youtube.com/watch?v=fFby7y7-kW0

Gruppen bildades 1955 av de tre systrarna Sonja Martinsson (1934-2013), Barbro Svensson (född 1941) och Agnetha Gardelid (född 1945) med det ursprungliga familjenamnet Norén. Det var 1958 de tog namnet Gölingeflickorna. 1961 slog de igenom med dunder och brak med ”Kära mor”. Uppföljaren ”Min barndoms klockor” låg etta på Radio Nords topplista 1962.

Här framför tjejtrion ”Konvaljens avsked”:

http://www.youtube.com/watch?v=qgvKCY6Rzew

På 1960-talet följde en turné till USA och icke minst då de traditionella svenskbygderna. Göingeflickorna uppträdde som trio till 1975, då Barbro började uppträda runtom i Sverige med sin man Lars Svensson under artistnamnet Barbro och Lars. Sonja och Agnetha fortsatte som Göingeflickorna. 2001 återförenades trion för en turné och återuppstod även den 8 maj 2009 under en ”nostalgikväll” i Norrköping i Radio Nords tecken.

Ett av Göingeflickornas många album.

Den 7 oktober 2012 hölls en succéartad nostalgikväll, denna gång i Boalts gamla skola. Gruppen presenterade här en nyinspelad DVD över sin karriär som förfärdigats av Sonjas son, Tord Martinsson. Bara en vecka efter den välbesökta utställningen i Boalts bygdegård 22-24 februari avled Sonja Martinsson den 1 mars 2013 efter en tids sjukdom vid 79 års ålder. Hennes frånfälle uppmärksammades i flera rikstäckande och skånska medier, exempelvis i Helsingborgs Dagblad här:

http://hd.se/skane/2013/03/05/goingeflickan-sonja-martinsson-dod-2/

Sonja Martinsson (1934-2013).

Göingeflickorna har haft med följande låtar på Svensktoppen: ”Vår lyckodröm” (1962), ”Där näckrosen blommar” (1963), ”Säterjäntans söndag” (1965), ”När solen ler” (1974) och ”Balsalens drottning” (1980).

Det är värt att notera att Göingeflickorna, sin förankring i den skånska Göingebygden till trots, sjöng på rikssvenska och hade en bred repertoar. Här ”Där jag lekte som barn”:

http://www.youtube.com/watch?v=Xu3aIZgH_24

Slutligen ”Vi möts igen” med bekant engelsk förlaga (”We meet again”):

http://www.youtube.com/watch?v=cyFrSbWBrVU

Hatten av för äktsvenska Göingeflickorna! De utmanade kultursnobbismen i sina skånska bygdedräkter och med sina sentimentala örhängen, som gick hem hos en bred publik. På sätt och vis kan de ses som rebeller mot etablissemang och anglifiering av den svenska underhållningsbranschen. Låt vara att några av deras sånger hade utländska förlagor.

Nu är de rabiata ”antirasisterna” i farten igen

Inte många har väl undgått turbulensen kring finländska Fazers Kina-godis. Ni vet den gula påsen som pryds av den tecknade bilden av ett huvud tillhörigt en glatt leende person av tydligt asiatiskt ursprung. Tämligen oförargligt, kan man tycka.

Det tyckte emellertid inte journalisten Patrik Lundberg, som själv har asiatisk bakgrund. Han skrev en text i Helsingborgs Dagblad på temat den vardagsrasism som personer med asiatiskt utseende påstås stöta på i Sverige. Lundberg har, skrev han, vid ett flertal tillfällen varit med om att etniska svenskar tilltalat honom med ”tjing-tjong”. Det som väckte mest uppmärksamhet i Lundbergs text var emellertid följande passus:

Se bara på Fazers Kina-godis, vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla.

Oavsett vad man än må tycka Lundbergs argumentation och krav på att Fazer skall förändra påsens utseende måste man gratulera honom till en mycket framgångsrik debattinsats: på Fazer fick man skrämselhicka och lovade på stört att plocka bort Kina-mannen från godispåsen. Det är mig obekant om Lundberg hoppas på färre rasistpåhopp efter Fazers beslut, men om så skulle vara fallet blir han nog besviken.

Dock kan man tycka att Fazer-folket  kunde ha haft litet mera is i magen. SVTs ”Debatts” företog en SIFO-undersökning vilken visade på ett överväldigande folkligt stöd för Kina-mannen (och då syftar jag inte på Lundberg). Således ansåg 97 procent av de i undersökningen tillfrågade, att de tycker Fazer gör fel som omdesignar påsen.

Det finns ju en teoretisk möjlighet att företaget tänker om, men jag tvivlar starkt härpå. Det finns nämligen en klar tendens i samhället att hellre lyssna på elitisterna med deras politiskt korrekta och många gånger krystade argument än på folkets åsikter. På detta finns det gott om exempel.

2005 lyckades exempelvis det obskyra Centrum mot rasism få glassbolaget GB att avlägsna  ”Nogger Black” ur sortimentet med motiveringen, att namnet på glassen med lakritsöverdrag förde tankarna till ordet ”nigger” och därför var rasistiskt. Det hjälpte inte att Centrum mot rasism (CMR) fick vidkännas en ström av kritik för sitt i mångas ögon löjliga ställningstagande. Icke minst påpekades att ”Nogger” syftade på nougat, inte på nigger. Bland kritikerna fanns Folkpartiets Nyamko Sabuni, som man nog inte kan misstänka för rasism:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10578544.ab

En annan av CMR:s bragder var att få bort det 150 år gamla kvartersnamnet Negern i Karlstad. Kommunens stadsbyggnadsnämnd visade sig föredömligt lydig och var inte sen att plocka bort det ”rasistiska” namnet 2009. Bara Folkpartiets representant i nämnden var däremot. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/negern-forsvinner-fran-karlstad_3563271.svd

 Professionelle antirasisten Kitimbwa Sabuni gillar inte Tintin i Kongo.

Bland dem som applåderade beslutet att ta bort det förhatliga kvartersnamnet fanns Kitimbwa Sabuni, pikant nog kusin till nämnda Nyamko Sabuni, som sedan Nogger Black-affären rasade hunnit bli statsråd i alliansregeringen. Kitimbwa Sabuni kan närmast betecknas som professionell antirasist och fanns såsom företrädare för Afrosvenskarnas riksförbund även med i opinionsbildningen mot Nogger Black och snart sagt alla liknande exempel på småskuren antirasism.

Kitimbwa Sabuni är även medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), en gruppering som ser minsta lilla antydan till kritik mot islam, islamism eller muslimer som tecken på farlig rasism och så kallad islamofobi. Bland annat har MMRK anklagat politikern Nalin Pekgul (S), själv muslim, för att ”understödja antimuslimska strömningar” och gå SD och Jimmie Åkesson till mötes:

http://www.mmrk.org/index.php?option=com_content&view=article&id=44:joomla-security-strike-team&catid=1:latest-news

MMRK har bland annat ägnat mycket krut åt att skönmåla den beryktade Munir Awad (ibland kallad Awid), som är svärson till Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. Awad, som dömdes för våldsbrott 2004, greps som misstänkt terrorist i Somalia 2007 och i Pakistan 2009, då tillsammans med ”Guantánamo-svensken” Mehdi Ghezali. Enligt Sabuni och MMRK var Munir Awid givetvis helt oskyldig och utsatt för en komplott av stygga islamofobiska krafter.

Den 29 december 2010 greps så Munir Awad jämte tre andra personer av dansk polis i Köpenhamns-området, misstänkta för terrorplaner mot den danska tidningen Jyllands-Posten (JP) vilken 2005 publicerat karikatyrteckningar föreställande profeten Muhammed. Enligt planerna skulle anställda vid JPs Köpenhamns-kontor halshuggas och/eller skjutas. Mer om Munir Awad här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Munir_Awad

När man skrapar litet på den antirasistiska rörelsens yta kan man alltså stöta på de mest förbluffande saker. Vågen med bisarra anmälningar mot och klagomål på påstått rasistiska företeelser kan sägas ha börjat med negerbollsaffären 2003. Sjöbo bröd och konditori i Sjöbo-området i Skåne hade tagit sig friheten att göra reklam för ett ”sfäriskt bakverk vanligen rullat i kokos eller pärlsocker” under det dittills allmänt vedertagna namnet negerboll.

Detta passade inte Sara Kander, som hade sommarstuga i Sjöbo och tyckte att ordet ”negerboll” var synnerligen kränkande och rasistiskt gentemot personer med svart/brun hudfärg. Hon anmälde därför konditoriet till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Efter ett halvår kom beskedet att DO lade ner ärendet, eftersom anmälaren själv inte känt sig kränkt. Det spelade vid det laget ingen roll. Mediahysterin kring händelsen hade för all framtid (?) bannlyst ordet ”negerboll” från det svenska ordförrådet till förmån för ”chokladboll”.

http://www.expressen.se/nyheter/1.39794/sjobo-konditori-do-anmalt-for-negerboll

Ett av de senare exemplen på påstådd rasism mot mörkhyade afrikaner – det finns ju faktiskt även vita afrikaner i exempelvis Sydafrika, Namibia och Zimbabwe – gäller den belgiske serietecknaren Hergés album Tintin au Congo (Tintin i Kongo). Albumet har hävdats vara rasistiskt och dragits inför rätta i såväl Belgien som Frankrike. I Storbritannien är  albumet försett med varningstext för att få säljas.

Hergé har själv hävdat att han tvingades av sitt förlag att tota ihop en tecknad berättelse om hur bra det belgiska kolonialväldet var. De mörkhyade kongoleserna framställdes som dumma, barnsliga och lata. Då albumet utgavs 1931 var detta tvivelsutan den vanliga synen på svarta afrikaner inte bara i Belgien utan i hela västvärlden.  Detta kan naturligtvis uppfattas som rasistiskt.

Samtidigt är ju Tintin i Kongo ett tidsdokument av stort historiskt intresse som det enligt min uppfattning närmast vore ett helgrerån att förbjuda, inte minst för alla oss Tintin-älskare. Tintinalbumen ges i Sverige ut av förlaget Bonnier Carlsen, som uppgivit att man avvaktar utgången av rättssakerna i Belgien och Frankrike innan man tar ställning till hur man ämnar agera.

Med tanke på svenska företags extrema förmåga att anpassa sig till den rådande politiska korrektheten skulle det förvåna mycket om man vid fällande dom inte drar in albumet i fråga. Min personliga önskan är naturligtvis att man morskar upp sig och inte genast knäfaller och ber om förlåtelse vid minsta klagomål om påstådd rasism eller annan typ av förgriplighet. Ty vem vet var det slutar?

Stöd för Hitler?

Man kan med visst fog fråga sig när följande produkter skall bannlysas: glassen Magnum White, chokladgodiset Geisha, hårvårdsprodukter från Schwarzkopf, Schweppes läskedryck Indian Tonic Water. Och hur skall det gå för maträtterna lappskojs, sotare, skomakarlåda och sjömansbiff? Eller glassen 88, vars namn kan tolkas som stöd stöd för Hitler och Nazityskland (88 kan sägas syfta på alfabetets åttonde bokstav, H, som är begynnelsebokstav i ”Heil Hitler”).

Skall man förbjuda Tintin måste man nog överväga, om inte Åke Holmbergs böcker om privatdetektiven Ture Sventon med deras osympatiskt  lismande arabfigur herr Omar också måste väck. Eftersom Sventon därtill läspar svårt är det till råga på allt också fråga om motbjudande lyteskomik! För att inte tala om barnvisornas försåtliga värld, där det kryllar av niggerland, indianer krokiga som fasaner och lömska indiska trollkarlar.

Möjligheterna för Kitimbwa Sabuni och hans anmälningsglada meningsfränder bland de rabiata antitrasisterna synes outtömliga…