Hetsen mot Polens nya högerregering: Sverige skjuter sig i foten

 Det nya regeringspartiets makthavare: premiärminister Beata Szydlo och partiordförande Jaroslaw Kaczynski.

När Polens väljare gick till valurnorna den 25 oktober fick landet en ny regering med det nationalkonservativa Lag och rättvisa (PiS) som regeringsbärande parti efter en väntad storseger. Missnöjet med högerliberala Medborgarplattformen (PO) – som suttit vid makten sedan 2007, längre än någon annan polsk regering efter kommunismens fall – var stort. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6298091

Eftersom den tidigare europaparlamentarikern Andrzej Duda från PiS i maj vunnit presidentvalet innebar det en kraftig dominans för partiet, som sägs lägga större vikt vid den västliga försvarsalliansen NATO än EU – en fast NATO-bas på polskt territorium står högt på PiS-regeringens önskelista – och har en betydligt mindre liberal familjepolitik än PO hade drivit; bland annat vill PiS riva upp den tidigare lagen om provrörsbefruktning.http://svenska.yle.fi/artikel/2015/05/25/konservativ-utmanare-vann-presidentvalet-i-polen

Det är nog ingen överdrift att säga att resultaten i de polska valen sände chockvågor genom såväl den Europeiska unionen (EU) som polska vänsterkrafter. Inhemska demonstrationer mot den nya högerregeringen samlade tiotusentals polacker under fanor och banderoller i flera polska städer som exempelvis Warszawa, Kraków och Poznan.

Liberaler och socialister i Polen och EU fruktade att PiS, med Beata Szydlo som premiärminister (hon är för övrigt född i Oswiecim, mer känt under sitt tyska namn Auschwitz) men med partiordföranden Jaroslaw Kaczynski som egentlig ledare, skulle ta chansen att omvandla Polen efter sina riktlinjer. http://svenska.yle.fi/artikel/2016/01/09/nya-demonstrationer-mot-hogerregeringens-ideer-i-polen

 Polens president Andrzej Duda (till vänster) och NATO-chefen Jens Stoltenberg.

Det har i främsta rummet varit två frågor som stått i fokus när det gäller rabaldret kring Polens nya konservativa regering: 1) Landets författningsdomstol. 2) Den statliga TVn och radion. PiS hade i valet heller inte gjort någon hemlighet av sin föresats att omstöpa båda dessa inflytelserika institutioner efter eget skön, och med tanke på valsuccén – 37,6 procent av rösterna mot PO:s 24 procent – var detta mycket populära initiativ. https://sv.wikipedia.org/wiki/Parlamentsvalet_i_Polen_2015

Det vore ju också minst sagt underligt om det nya regeringspartiet skulle avstå från att realisera sina vallöften på grund av kritiken. Att den polska oppositionen bråkar kan man naturligtvis förstå, men när det gäller de anti-polska eruptionerna inom EU inklusive Sverige kan man med vår nationalskald Carl Michael Bellman fråga sig: ”Vad fan angå dej Polens affärer?” (Fredmans epistel #45)

Embryot till vad som skulle komma att bli Europeiska unionen bildades några år efter det förödande Andra världskrigets slut för att förhindra uppkomsten av ett nytt krig. Under årens lopp har dock organisationen utvecklats till att bli en byråkratisk koloss med alltmer uttalade anspråk på detaljreglering av de för närvarande 28 medlemsstaterna. Polen är inte det enda exemplet på EUs strävanden att lägga sig i medlemmarnas inre angelägenheter.

När det nationalistiska österrikiska Frihetspartiet (FPÖ) kom att ingå i en regeringskoalition hotade såväl EU som Israel med sanktionsåtgärder, men den EU-undersökning som följde ådagalade inga otillbörligheter.https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetspartiet_(%C3%96sterrike)

 Ungerns regeringschef Viktor Orban – inte populär i Bryssel.

I dag håller EU tummen i ögat på både Polen och Ungern, i sistnämnda land sedan det nationellt sinnade Fidesz under premiärminister Viktor Orbans ledning som ett av få EU-länder faktiskt söker upprätthålla det så kallade Schengen-avtalet om att bevaka sina egna och därmed också EUs gränser. Ungern har här samma inställning som Polen, Tjeckien och Slovakien.http://dailynewshungary.com/fidesz-hungary-only-schengen-country-sticking-to-letter-of-law/

Orsaken till vreden mot Polen är utan tvivel det faktum att en majoritet av landets väljare föredrar en regering vars politik inte uppskattas i Bryssel, särskilt inte av EU-kommissionens ordförande, luxemburgaren Jean-Claude Juncker (ibland kallad ”konjaksjunkern” på grund av sina alkoholpreferenser).

Som redan nämnts är det främst det styrande PiS politik avseende författningsdomstolen samt den statliga radion och TVn som stör makthavarna i Bryssel. Vad dessa försöker att inte låtsas om är det tidigare regeringspartiet POs agerande under förutvarande premiärministern Ewa Kopacz. När PO och Kopacz insåg att de sannolikt skulle förlora valet till PiS sökte de hindra detta parti från att genomföra sitt program, genom att i parlamentets andra kammare – sejmen – manipulera med författningsdomstolens domarantal. Således utsågs den 8 oktober, drygt två veckor före valet, fem nya domare i stället för de tre som skulle väljas.

I december protesterade Europaparlamentets tyske ordförande, socialdemokraten Martin Schultz, mot att PiS skar ner domarantalet till ursprunglig nivå och kallade detta fullt legitima handlande för ”kupp”. Han fick inte medhåll av partikamraterna i Polen, utan Vänsteralliansens ledare Leszek Miller, premiärminister 2001-2004, tyckte EU reagerade ”hysteriskt”. Varken Miller eller flertalet andra polacker är heller särskilt förtjusta i tysk inblandning i Polens affärer.

Också gällande Polens statliga TV/radio handlar det om att PiS vill genomföra den politik partiet skred till val på. Under kommunisttiden var TV/radio väsentliga medier som propagandaredskap för den sovjetvänliga regimen. Alla anställda kan förmodas ha varit kommunister eller åtminstone ha sökt göra sken av detta för att kunna behålla sina jobb. Traditionen med statligt styrd så kallad public service har fortsatt sedan Polen blev demokratiskt, och det åligger landets regering  att via finansdepartementet finansiera dess verksamhet och utse dess chef.

 Jacek Kurski: ny polsk TV-chef.

Den förra PO-regeringen fick under sina åtta regeringsår fullt genomslag för sin politik i hela TV/radio-organisationen. Eftersom den nya konservativa regeringen varit missnöjd med den tidigare regeringens hanterande av public service utsåg man en ny chef som heter Jacek Kurski. Till skillnad från hur det var tidigare har det även beslutats, att alla TV/radio-anställda måste söka om sina jobb. Omvälvningen blir därför större än tidigare varit fallet. I princip är det ändå fråga om en fortsättning på det system som funnits i 25 år.

Direkt komiskt blir det när ansvariga chefer för svensk public service går ut och fördömer det polska systemet som ”odemokratiskt” och i en debattartikel  kräver att det skall rivas upp, som skräckkabinettet Hanna Stjärne (SVT), Cilla Benkö (SR) och Christel Tholse Willers (UR) gjort. Komiskt, därför att svensk public service sannolikt är den minst demokratiska i Västeuropa och en mångårig lekstuga för medievänstern. http://www.svt.se/kultur/medier/public-service-chefer-till-attack-mot-polsk-medielag

Enligt en undersökning genomförd under ledning av professor Kent Asp  vid Göteborgs universitet 2013 sympatiserade 52 procent av alla anställda med lilla Miljöpartiet, 18 procent med Vänsterpartiet och 13 procent med Socialdemokraterna – en rödgrön majoritet på 83 procent. Både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kammade hem 0 procents sympatier. Enligt professor Asp är detta förhållande ”ett demokratiskt problem”:http://politikfakta.se/2013/03/svts-partisympatier-ett-demokratiskt-problem/

Den välkände centerpartistiske bloggaren och debattören Dick Erixon skriver så här på sin blogg I hjärtat rebell den 9 januari:

När svenska medier, som DN och SvD, kritiserar Polen för att politisera public service är det som att skjuta sig i foten. Inget land har en mer politiserad public service än Sverige. Borgerliga regeringar har inte mäktat med att utmana denna snedvridning av statsfinansierad medieproduktion. Vänstern har dominerat hur svenska folket än röstat.

Avseende kritiken mot den nya polska regeringens handläggning av författningsdomstolens menar Erixon att det i ännu högre grad handlar om att ”kasta sten i glashus”. När DN skriver uppröret om att en ny lag ”hotar att göra författningsdomstolen till ett tandlöst organ”, konstaterar Eriksson, är fakta i målet att i Sverige finns det INGEN författningsdomstol. Socialdemokraterna har nämligen stoppat tillkomsten av en sådan därför att de anser den onödig. Tablå, som det brukar heta. http://erixon.com/blogg/2016/01/ar-inte-s-varre-an-polens-nya-regering/

 Vänsterdemonstration mot den nya polska regeringen.

Dick Erixon avrundar på följande sätt: ”Mediernas reaktion mot Polen beror endast på att det är vänsterns hegemoni som hotas av den nya regeringen, inte av någon som helst omsorg om medborgarnas rättigheter.”

På sista tiden tycks den tidigare hätska EU-kritiken ha mattats något. ”Frihet. jämlikhet och rättvisa är värderingar som vårt land är byggt på”, framhöll den polska premiärministern Beata Szydlo när hon den 19 januari talade inför Europaparlamentet när frågan om utvecklingen i Polen var uppe till diskussion. Szydlo förklarade att författningsdomstolen är en stark nationell institution och att den fungerar bra. Szydlos vädjanden om samförstånd belönades också med återhållsamhet i debatten.https://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2961758-sankt-tonlage-kring-polen-i-eu

 

 

 

 

Tack så djävla mycket, etablissemang inom politik och media!

 Löfven vid den drabbade skolan.

Jag är normalt ingen vän av svordomar vare sig i tal eller skrift men gör den här gången ett undantag. Ovanstående rubrik är således medvetet kryddad. Tycker helt enkelt de ”normala” politiska fraserna inte räcker till som läget ter sig med företeelser som:

• IKEA-mordet då en 36-årig eritrean knivmördade två personer ”för att de såg svenska ut”.
• Treåringar våldtagna i Forshaga och Tingsryd.
• Ett antal tilltänkta asylboenden sätts i brand.
• Trollhätte-morden då 21-årig svensk löper amok med stickvapen på Kronan-skolan.
• Skjutningar i invandrartäta stadsdelar i städer som Malmö och Göteborg fortsätter oförminskat, liksom bilbränder och stenkastning mot polis och räddningstjänst.
• I Malmö skanderades det nyligen ”slakta judarna” i en palestinaarabisk manifestation med två svenska riksdagsledamöter – Hillevi Larsson (S) och Daniel Sestrajcic (V) – som talare.

Det är inte klokt som Sverige har blivit. Jag kan inte uttrycka det på annat vis. Den borgerlige bloggaren Dick Erixon har på sin blogg I hjärtat rebell gjort följande på kornet tagna analys av den rådande situationen:

http://erixon.com/blogg/2015/10/etablissemangens-polarisering-skapar-hat/

Erixon skriver bland annat:

Men så länge makthavarna fortsätter att med full fart genomföra en politik som har stöd av endast 22 procent av väljarna kommer dessa motsättningar att öka. Dödligt våld kommer att bli vardag. Regering, riksdag och media är ansvariga för det klimat som nu skapas i landet.

 Dick Erixon – insiktsfull bloggare.

Erixon klargör att huvudansvaret för situationen måste axlas av etablissemanget – S-MP-regeringen och medierna – med dessas katastrofala politik. Jag skulle vilja komplettera med att allianspartierna har väl så stort ansvar med deras brist på någon som helst oppositionspolitik. Vi får inte heller glömma förre statsministern Fredrik Reinfeldts tunga ansvar med sin ”Sverige tillhör invandrarna”-politik.

M och KD påstår sig inte längre bekänna sig till Decemberöverenskommelsen (DÖ) men fortsätter traska patrullo efter Löfven och hans anhang. Den nyligen presenterade migrationsöverenskommelsen är bara ett slag i luften som gör att den hittills förda politiken kan fortsätta precis som förut.

Att permanenta uppehållstillstånd (PUT) skall omvandlas till tillfälliga sådana (TUT) är i och för sig inte fel men blir meningslöst, så länge inte den pågående massinvasionen stoppas genom stängda gränser och utvisning av alla som nekas asyl. Ju fler som väller in – och försök inte inbilla mig eller någon annan att det bara eller ens huvudsakligen är flyktingar som kommer – desto mer ökar motsättningarna i samhället.

Bostäder och jobb saknas liksom en kraftfull vilja att göra något konkret åt situationen. Och mitt i eländet fortsätter godhetspolitrukerna att mekaniskt upprepa sina fraser om empati, öppna hjärtan och att alla som inte håller med är rasister och nazister. Det är bäddat för katastrof, mina damer och herrar!

 22 procent tycker att det ökande antalet ”flyktingar” är positivt för Sverige.

Den svenska så kallade regeringens handlande är ofta rent stötande. När en 55-årig kvinna och hennes 28-årige son brutalt knivmördades av den 36-årige eritreanen Abraham Ukbagabir på IKEA i Västerås den 10 augusti gjorde sig statsminister Stefan Löfven oanträffbar, vilket gjorde att jag skrev följande ”efterlysning”:

EFTERLYSNING

Denna bloggtext blev faktiskt min framgångsrikaste sedan bloggstarten i december 2008 med 7140 besök. Tilläggas kan att det enda inrikesminister Anders Ygeman syntes oroa sig för efter morden var möjligheten av att det boende där Ukbagabir vistades skulle drabbas.

Efter det fruktansvärda som hände i Trollhättan den 21 oktober, då 21-åringen Anton Lundin Pettersson högg en hjälplärare och en elev till döds och skadade flera andra innan han själv oskadliggjordes av polis, åkte Löfven däremot brådstörtat ner till västgötametropolen och talade om ”en svart dag” för Sverige och så vidare. Vilket det naturligtvis också var.

Men på vilket sätt, Stefan Löfven, var IKEA-morden mindre tragiska? Var den 10 augusti inte en lika svart dag för vårt arma land som den 21 oktober?

Det har framkommit att 21-åringen i Trollhättan drevs av rasistiska motiv. Frågan är dock om hans agerande, där han gick från klassrum till klassrum och knivskar de som var olyckliga nog att öppna dörren när han knackade på, inte var minst lika motiverat av inspirationen från skolskjutningar i USA där gärningsmännen brukar göra just så, bortsett från att de alltså använder sig av skjutvapen.

Även den 36-årige Västerås-mördaren hade uppenbart rasistiska motiv. ”De såg svenska ut”, har han således förklarat från sin sjukbädd. Orsaken till 36-åringens vansinnesdåd var att han ville protestera mot att han nekats uppehållstillstånd och ville försäkra sig om att få stanna i det paradisiska Sverige. ”Jag ville få frid”, som han uttryckt det. Italien, där han verkligen uppges ha beviljats asyl, dög inte alls.

Mer om 36-åringen här:

http://vlt.se/ikeamorden/1.3213362-mordarens-val-av-offer-de-sag-svenska-ut-

För ett par dagar sedan spreds vidare den chockerande nyheten att en treårig flicka våldtagits av en 40-årig man i Tingsryd. Vad mainstreammedia avstod från att rapportera var att gärningsmannen var en asylsökare. Tidigare hade en 20-åring våldtagit en flicka i samma ålder i Forshaga.

SVT skriver så utan att nämna att 40-åringen var asylsökare:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/smaland/man-misstanks-ha-valdtagit-ett-barn

Jag ursäktar på intet sätt företeelser som uppeldande av asylförläggningar eller, givetvis än värre, knivmördande i skolor. Det är oerhört tragiskt och traumatiskt på alla sätt och vis. Det säger sig dock självt att det byggs upp en frustration mot de sakernas tillstånd som skapats av i bästa fall aningslösa och i värsta fall medvetna agendapolitiker med den självpåtagna uppgiften att skapa ett mångkulturalistiskt Sverige utan gränser.

En frustration som kan leda till desperata handlingar.

Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

 Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

 Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

 Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

 Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

 Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!