En kritisk titt på HBTQ-lobbyn

Den som vill ta del av garanterat icke politiskt korrekta kommentarer i ofta kontroversiella ämnen gör väl i att följa podcasten ”Ingrid & Conrad”.

I det senaste avsnittet av sagda pratprogram belyses under vinjetten ”Nyfiken på” den så kallade HBTQ-rörelsen, vars härjningar i svenskt samhällsliv alltför ofta tillåts stå oemotsagda. Presentationen lyder så här:

Ingrid och Maria tar sig i dag an hbtq-rörelsen och hur den påverkar samhället. Det råder ingen tvekan om att homosexuella har betydligt sämre psykisk och fysisk hälsa än heterosexuella – ändå föraktas kärnfamiljen och hbtq-varianterna lyfts fram som förebilder. Varför är hbtq-agendan så tydligt vänster? Har verkligen alla bögar och flator samma politiska åsikt? En del av svaren får du av vår expertkommentator Carl. https://soundcloud.com/ingridochconrad/nyfiken-pa-8-hbtq

Alla homosexuella med flera medlemmar i HBTQ-kommuniteten är inte politiska och/eller deltar i Pride-festivaler och andra liknande jippon. De önskar leva i fred och gör ingen större sak av sin sexuella läggning och är värda all respekt för sitt val. För andra i samma grupp är HBTQ-engagemanget del i en politisk kamp mot den rådande så kallade heteronormativa samhällsordningen.

Alla homosexuella går inte i Pride-tåg med Reinfeldt, Babsan och Beatrice Ask.

Den politiska HBTQ-verksamheten har bytt ut den socialistiska/kommunistiska klasskampen mot sexualiteten. Med denna som hävstång skall det gamla ”störtas i gruset”, som det heter i den käcka socialistiska kampsången Internationalen från slutet på 1800-talet. https://www.youtube.com/watch?v=FlCimph7WDE

Liksom så många andra upprorsrörelser emanerar HBTQ-rörelsen från det akademiska USA, där den så kallade queer-teorin såg dagens ljus. Författaren och nobelpristagaren Saul Bellow (1915-2005) har påpekat, att denna rörelse i dess radikala form tycks gå ut på att klubba ner allting som grundar sig på etablerad tradition och etik.

Den konservative debattören David Horowitz menade i en artikel i tidskriften The American Spectator (januari 1993, min översättning från engelskan):

För de nya radikala teoretikerna är fienden inte längre en styrande klass, en hegemonistisk ras eller ens ett dominerande kön. I stället är den själva naturens sexualordning. Förtrycket ligger just i idén om det ‘normala’, den ordning som indelar mänskligheten i två kön. I stället för ett klasslöst samhälle som den frälsande framtiden, anvisar bögteoretikerna en könsfri värld. (Citerat ur Tommy Hansson: Åter till det Kalla kriget, Contra 1993, avsnittet ”Bögrevolten” sidan 98)

Med andra ord är den radikala queer-teorin betydligt radikalare än kommunismen, som nöjer sig med att omdana de mänskliga produktionsförhållandena för att på så sätt skapa ett utopiskt samhälle enligt marxistiska principer. Bögrevolten, för att nu använda det uttrycket, är den slutgiltigt revolutionära programförklaringen: den förkunnar icke blott Guds och det etablerade samhällets död och undergång utan själva naturens död.

Friedrich Nietzsche: queer-teorins föregångsman?

Det finns klara paralleller mellan queer-teorin och den tyske filosofen Friedrich Nietzsches (1844-1900) övermänniskoideal om den dynamiska människan som sin egen gud. http://www.filosofer.se/nietzsche.html

Att ge sig på själva naturen kan dock få konsekvenser som inte förutsetts. Sålunda har det visat sig – vilket också påpekas i ovan citerade påannons till aktuellt avsnitt av ”Ingrid & Conrad” – att såväl homosexuella med flera kategorier ingående i HBTQ-gruppen som deras barn ofta uppvisar sämre hälsa än heterosexuella. Om detta finns vetenskapliga studier, bland andra denna: http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0049089X12000610

I början av ”Nyfiken på HBTQ-rörelsen” konstaterar Ingrid Carlqvist att den homosexuella livsstilen i media nästan undantagslöst framställs som typ ”fräck” och ”inne”. Att vilja omvända heterosexuella till att bli bögar och lesbiska presenteras som någonting bra, men då det blir tal om motsatsen skrias det i himlens höjd: då talas det om att en persons sexuella läggning är given från födseln och att det finns absolut inga möjligheter att ändra på den. Här en länk till en text av denna bloggare om en TV-sänd plädering för att heterosexuella kvinnor borde bli lesbiska: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/05/23/rabiata-feminister-pladdrar-om-lesbianism-samtidigt-som-barnen-far-illa/

Detta är sannolikt ett direkt felaktigt påstående. Enligt en noggrann 1960-talsstudie, som tog tio år att genomföra, påvisade psykoanalytikern Irving Bieber (1909-91) och hans medarbetare att homosexualitet kan vara ett inlärt och ej medfött beteende som har med barndomen och relationerna till föräldrarna att göra. Studien bygger på 166 homosexuella mäns utvecklingshistorier vilka jämförs med 100 heterosexuella mäns motsvarande livserfareheter.http://www.emaso.com/links/REF-Books/REF.4-B.htm

Psykiatrikern Charles W. Socarides (1922-2005) drar liknande slutsatser med sin så kallade preoidipala teori från 1978, enligt vilken homosexualitet har sitt ursprung i en beteendestörning i två-treårsåldern. Han menar även i en uppsats, som länkas till här nedan, att tendensen att utan vidare acceptera påståenden om en oundviklig homosexualitet leder till negativa konsekvenser för såväl individ som samhälle. Ty om homosexualitet är ett inlärt beteende så finns också möjligheten att det kan läras bort. http://www.orthodoxytoday.org/articles/SocaridesErosion.php

Därmed inte sagt att homosexuella och andra medlemmar i HBTQ-gruppen inte förtjänar att åtnjuta den aktning och respekt som tillkommer alla andra samhällsmedborgare. En sådan respekt är enligt min mening en självklarhet. I ett civiliserat samhälle kastar vi inte ned homosexuella från hustak, vilket radikala islamistgrupper brukar ägna sig åt. Det måste dock vara tillåtet att öppet och utan skyddsnät skärskåda och debattera den mäktiga HBTQ-lobbyns argument och påståenden, precis som sker i ”Ingrid & Conrad”-avsnittet ovan.

Slutligen kan noteras ett intressant initiativ som tagits av en ortodox rabbin i Israel, som går ut på att homosexuella män och lesbiska kvinnor ingår äktenskap med varandra. Jag har tidigare behandlat detta här: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/03/23/bogar-gifter-sig-med-lesbiska-i-israel/

 

 

 

 

 

Rysslands strävanden efter dominans: därför är jag ingen Putin-kramare

 Vladimir Putin hänvisar ofta till sin ortodoxa ryska tro och kristna värden.

Länken ovan går till ett framförande av den ryske trubaduren och skådespelaren Vladimir Vysotskij (1938-80) i dennes mest bejublade sång, ”Vargjakten”. Jag tänkte den kunde få bilda inledningen till följande betraktelse över Putins Ryssland och min egen inställning därvidlag.

Jag har under senare tid av somliga blivit kallad något jag inte precis är van vid: Putin-kramare. Detta därför att jag i några bloggtexter pekat på att det var västvärldens ensidiga uppbackning av den föga kompetenta och delvis extremistiska regimen i Kiev, snarare än någon form av rysk aggression, som framprovocerade krisen i Ukraina.

Jag står fast vid den analysen. Ukraina är egentligen en hopplös geografisk och demografisk konstruktion som inom sig innehåller oförenliga inslag. Västra och centrala delarna är västorienterade medan de östra är definitivt mer ryska än ukrainska. Jag har själv besökt dessa områden och tycker nog jag vet vad jag talar om. Väst borde ha agerat mer försiktigt och inte ställt sig bakom den av nazister och fascister stödda kuppen mot den proryska men lagligt valda regeringen Janukovytj. Ukraina borde kunna ha konstruktiva förbindelser med såväl Ryssland som EU och USA.

Detta är inte någon särskilt kontroversiell ståndpunkt. Den delas av sådana bemärktheter som Tjeckiens förre president Václáv Klaus oh USAs förre utrikesminister Henry Kissinger. Läs mer här:

Václav Klaus sågar västs hållning i Ukraina-frågan

 Václáv Klaus problematiserar västs ensidiga hållning i Ukraina-frågan.

Jag vill gärna fylla på med att det finns saker jag måste erkänna att jag uppskattar hos Vladimir Putin, som spelat en ledande roll som dels president, dels premiärminister i det postkommunistiska Ryssland – själv är han som bekant en tidigare KGB-officer – sedan 2000. Han är i viktiga avseenden en konservativ som bekänner sig till traditionella värden avseende familj och moral och är starkt kritisk till HBTQ-lobbyns grepp över vår del av världen.

Exempelvis har Putin – enligt mitt förmenande korrekt – anklagat västvärlden i allmänhet och USAs nuvarande president i synnerhet för att ha förvandlat sina samhällen till ”ett ogudaktigt avloppp” i moraliskt hänseende:

Putin Warns Obama – You’ve Turned USA & West Into Godless Sewer, Declares His Christian Faith

Någon Putin-kramare är jag emellertid ingalunda. Jag skall förklara varför.

Till att börja med stöder jag alls inte allt vad Ryssland gjort/gör i Ukraina. Självfallet har reguljära ryska förband inte där att göra. Vad som sker nu i Ukraina och på andra platser är oblyga försök av Putin-regimen att testa omvärldens och icke minst USAs och NATOs reaktioner. Ryssland hänger sig åt en amoralisk, geopolitisk aktivism som tar föga hänsyn till petitesser som nationsgränser och nationella anspråk.

Såsom skedde beträffande ubåtskränkningar i svenska farvatten på 1980- och 1990-talen. Trots avsevärda ansträngningar lyckades den svenska ubåtsjakten inte få upp eller sänka någon sovjetisk ubåt. Det enda handfasta bevis vi har på sovjetiska ubåtskränkningar går dock inte av för hackor – den strandade U137 i Karlskrona skärgård hösten 1981. Där rörde det sig bevisligen vare sig om minkars aktiviteter eller gamla timmerstockar eller för den delen NATO-farkoster.

Jag håller det vidare för självklart att det var ryssarna som var framme i Stockholms skärgård helt nyligen, sannolikt med en eller flera miniubåtar som efter vad jag förstår Ryssland är tämligen ensamt om. Det kan antingen ha rört sig om en rysk specialövning eller ett försök att få en bild av den svenska ubåtsjaktskapaciteten, kanske båda.

 NATO-högkvarteret i Bryssel.

En tredje orsak kan mycket väl ha varit att få vårt svenska så kallade försvar, vilket svårt vingklippts av en rad påföljande svenska regeringar, att framstå i löjeväckande dager. Att det inträffade samtidigt uppenbarligen, åtminstone tillfälligt, ökat de svenska sympatierna för NATO tar man förmodligen ganska lätt på i Moskva – Sverige har redan intima NATO-förbindelser, och ett fullskaligt medlemskap skulle i sak förmodligen inte förändra särskilt mycket. Dessutom tycks vi aldrig komma till skott att ens utreda ett svenskt NATO-medlemskap – den svenska NATO-fobin är säkert välkänd i Kreml.

Lägg därtill upprepade och till synes nonchalanta ryska kränkningar av svenskt luftrum, där det av naturliga skäl varit lättare att nationalitetsbestämma kränkningarna än när det gäller undervattensaktiviteterna. Inte ens de mest oförblommerade rysslandsvännerna, av vilka det finns oroväckande många på ”nätet”, vill väl göra gällande att det är NATO som här genomfört något slags false flag-verksamhet.

Sverige är nu endast ett av flera länder kring Östersjön som Putin-regimen intresserar sig för. Finland, Estland, Lettland och Litauen står säkerligen högre på Moskvas lista där man skulle vilja ha ett mer handgripligt inflytande.

Vårt land har dock en uppenbar intressegemenskap med nämnda länder när det gäller att freda sitt territorium. Just därför är det ingenting annat än tragiskt att varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar haft vett nog att upprätthålla ett nationellt, militärt försvar värt namnet. Ty är det något Ryssland och Putin föraktar så är det svaghet:

”Ryssland föraktar svaghet”

Det torde vara få militära eller andra bedömare som tror på en fullskalig rysk invasion av Sverige. Då är det avsevärt troligare att Ryssland i fall av internationell kris, tillfälligt eller mer permanent, sätter sig i besittning av det praktiskt taget oförsvarade Gotland. Det skadar kanske dock inte att spekulera i vad en rysk invasion skulle innebära.

Det är precis vad nyhetssajten Nyheter idag har gjort här:

Detta väntar om Ryssland invaderar Sverige

 Ryska flaggan över Rosenbad – bra eller dåligt? Foto: Nyheter idag

De framtidsutsikter som målas upp i denna högst spekulativa och skruvade framtidsvy är, som synes, inte alltför skrämmande, mycket beroende på den nuvarande och närmast föregående regeringens tillkortakommanden. Nyheter idags rundmålning lär framkalla entusiastiska tillrop litet varstans  på nätet, dock inte från denna bloggare. Mer om detta i slutet av denna text.

Jag tillhör nämligen de obotliga optimister som, kanhända mot vad som finns anledning förmoda om man endast ser till förhandenvarande verklighet, tror att det är möjligt att vända den till synes deprimerande utvecklingen av vårt samhälle till något bättre. Kanske måste det bli ännu sämre innan det kan börja bli bättre; att det finns realistiska möjligheter till det senare tror jag fullt och fast på. Detta gäller såväl Sverige som Europa i stort samt den bedrövliga Obama-administrationen i USA, som i vilket fall som helst försvinner vid valet om två år.

Att det inte ligger någon som helst rim och reson i att sätta vårt hopp till Putins Ryssland är jag fullständigt övertygad om. Vi må för tillfället ha en rödgrön flumregering av Kalle Anka-snitt (förlåt mig för den liknelsen, Kalle Anka!), att ersätta den med en halvtotalitär gangsterregim vore inte särskilt välbetänkt för att säga det minsta.

Ett stort antal bedömare har hävdat och fortsätter att hävda att Putins Ryssland är en hänsynslös maffiastat. Om detta skrev jag för några år sedan detta blogginlägg:

Vysotskij och Putins ryska maffiastat

Dissidenten och förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov framhåller bland annat följande:

Det är maffialojalitet som håller dem samman och det är en mycket stark anknytning. Detta är första gången som en maffiastruktur har ansvar för en kärnvapenmakt…De eliminerar sina motståndare. De köper politiker. De köper tjänster. De köper förbindelser. Det är samma taktik som användes av den sicilianske maffiabossen Lucky Luciano.

 Alexander Litvinenko: offer för maffiaregimen i Kreml.

Bland offren för denna regim finns, för att bara nämna två bland många exempel, den orädda journalisten Anna Politkovskaya och dissidenten Alexander Litvinenko. Den förra sköts till döds i närheten av sin bostad till följd av sin kritik mot Rysslands krig i Tjetjenien, den senare förgiftades med ämnet polonium 210 under sin exil i London. Oliktänkande i Putins Ryssland står under ständig press och utsätts ofta för dödshot, vilka ibland alltså verkställs.

Det kan råda liten tvekan om att Ryssland i dag utmanar det av Obama-regeringen svårt vingklippta USA och det sannolikt överskattade Kina om ställningen som världens ledande stormakt. Det gäller inte minst på energiområdet, där Rysslands atomenergiorgan Rosatom för något år sedan tecknade avtal med Sydafrika om att bygga åtta nya kärnkraftsreaktorer inom 15 års tid. Tidigare har liknande avtal slutits med länder såsom Finland, Turkiet, Ukraina och Storbritannien.

Läs mer om Rysslands ansträngningar att bli världsdominant på energiområdet här:

http://www.caseyresearch.com/cdd/how-putin-conquered-south-africa

Dagens Rysslands- och Putin-kramare brukar ofta tala om USAs påstådda imperium och hundratals militärbaser men glömmer, eller är kanske inte medvetna om, Rysslands internationella bastioner.

Den liberala-konservativa tidskriften Contra har i sitt senaste nummer (4/2014) en intressant exposé över expansionen av ryskorienterade låtsasländer såsom Tjetjenien, Abchasien, Sydossetien, Transnistrien och Nagorno-Karabach, där det senare ”landet” kontrolleras av Rysslands allierade Armenien. I det av ryssarna inkorporerade Krim har Moskva bildat ”folkrepublikerna” Luhansk respektive Donetsk. Vilka är helt beroende av tunga ryska vapen som förmått det militärt svaga Ukraina att ingå vapenvila med Ryssland.

 ”Folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk: ryska nickedockor.

Jag tar gärna del av oförvägna framtidsfantasier av typ den som Nyheter idag har åstadkommit. Det är möjligt att något av det denna sajt föreslår skulle kunna inträffa vid en rysk invasion av Sverige – såsom billigare bensin och sprit, hårdare tag mot kriminella (dock inte mot dem som sitter i regeringen), mer ishockey och ett starkare försvar – också kommer att ske.

Vad som inte tas upp av Nyheter idag är otrevligare inslag som mord på och godtyckliga fängslanden av oppositionella, demokratins och yttrandefrihetens avskaffande och en regim av maffiasnitt. Kanske inget som Chang Frick på Nyheter idag tycker är mycket att bry sig om, men jag vill härmed anmäla en avvikande uppfattning. Även om det inte blir lika slagfärdigt och flabbroligt då.

Jag anser slutligen att Vladimir Putin och Ryssland i bästa fall skulle kunna göra en konstruktiv och godartad insats för världen. Exempelvis skulle man genom gemensamma ansträngningar tillsammans med USA och även Kina, som förre brittiske premiärministern Tony Blair föreslagit, kunna bekämpa den islamistiska terrorn på ett effektivt sätt. Detta kräver dock att de respektive parterna närmar sig  i stället för att demonisera varandra. Ryssland måste givetvis också på allvar börja respektera andra länders gränser och territorier såväl som sin egen befolkning.

Tills detta sker tycker jag Vysotskijs protestsånger får gälla också den postkommunistiska regimen i Moskva.

 

Pedofilvarning för Stockholm Pride när Södertälje kommun hissar regnbågsflagg

 Två regnbågsflaggor flankerar tre kommunflaggor utanför Södertälje stadshus. Foto: Tommy Hansson

Den 28 juli hissades den så kallade regnbågsflaggan utanför Södertälje stadshus. Två exemplar av den färgrika tygduken flankerade tre kommunflaggor med stadens traditionella skyddshelgon, Sankta Ragnhild, som motiv. Det är sannolikt en inte alltför djärv gissning att den väna damen grät i sin himmel över sällskapet.

Det väckte betydande uppmärksamhet när den ungdomliga kulturföreningen Molto, dominerad av miljö- och vänsterpartister, förra sommaren hissade regnbågsflaggan utanför Stadshuset i syfte att stötta Stockholms så kallade Pride-festival. Eftersom flaggningen stred mot kommunens flaggpolicy avlägsnades tygstycket illa kvickt, och moderata fullmäktigeledamoten Rolf B. Bertilsson hotade till och med att polisanmäla tilltaget.

Det krävdes dock knappast någon övermänsklig siarförmåga för att inse, att det bara var en tidsfråga innan prideflaggningen skulle tillåtas. Så skedde också denna försommar, då kommunstyrelsen respektive fullmäktige efter förslag av den rödgröna majoriteten antog en förändring av flaggpolicyn innebärande att det skulle bli möjligt att med flaggning uppmärksamma evenemang också utanför Södertälje kommun.

SD:s inställning klar SD Södertäljes inställning har varit klar hela tiden. Förutsatt att ett evenemang av betydelse går av stapeln inom kommunen ser vi inget hinder för att kommunal flaggning sker, vare sig det är fråga om ett Pride-arrangemang eller annan typ av manifestation. Däremot finns naturligtvis inga som helst skäl att flagga för ett evenemang som hålls i en annan kommun, i detta fall Stockholm.

 Södertäljes Pride-supporter nummer 1: Tage Gripenstam (C).

Denna inställning delas dock inte av vare sig den politiska kommunmajoriteten eller av den krampaktigt politiskt korrekta lokalavisan Länstidningen (LT), vilken hade regnbågsflaggningen som huvudnyhet i sin utgåva den 29 juli med Centerpartiets till tårar rörde gruppledare Tage Gripenstam i blickfånget. Under Pride-festivalen låter LT även sin logotyp på förstasidan ”stoltsera” med regnbågsfärgerna.

Gripenstams hållning i frågan är onekligen konsekvent, då han under en följd av år krävt regnbågsflaggning utanför Stadshuset under Stockholm Pride. Övriga gruppledares (utom KD:s Veronica Westergård) hållning är däremot nog mest att betrakta som fjäsk och undfallenhet inför den mäktiga HBTQ-lobbyn, som sedan många år för en nära nog jihadistisk kamp mot alla kritiker för att brännmärka dessa som svårartade ”homofober”.   

Det skall tilläggas att SD även motionerat i fullmäktige om att på permanent basis flagga med vår blågula nationsflagga utanför Stadshuset, på vars flaggstänger det normalt finns en EU-flagga samt fyra kommundelsflaggor. Nog borde det gå att klämma in också en svensk flagga där!

Bestämt nej av Åkesson Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, klargjorde inför årets Pride-jippo att SD säger bestämt nej till deltagande. Samma ståndpunkt har Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund visat. Åkessons inställning framgår klart av följande artikel i Expressen:

http://www.expressen.se/nyheter/akesson-bestamt-nej-till-att-delta-i-pridetaget/

 ”Kinky” Pride-deltagare.

Och det finns sannerligen all anledning att problematisera det politiska och mediala etablissemangets skönmålning av HBTQ-livsstilen i allmänhet och Pride-evenemangen (sådana förekommer numera i en rad städer från norr till söder) i synnerhet. Det är ju faktiskt omöjligt att blunda för att HBTQ – homo-, bi-, trans- och ”queer”-sexualitet – medför betydande risker.    Detta erkänner till och med de Pride-entusiastiska miljöpartisterna Mats Pertoft, Annica Hjerling och Rodolfo Alvarez i ett debattinlägg med rubriceringen ”Pride – för allas lika värde” i LT den 29 juli:

Unga hbtq-personer har det allra svårast. De mår generellt sämre än andra ungdomar och ungefär 20 procent har utsatts för våld av en familjemedlem. 25 procent av homo- och bisexuella kvinnor mellan 16 och 25 år har försökt ta livet av sig. Hälften av alla unga transpersoner har övervägt självmord. Detta är fruktansvärda och helt oacceptabla siffror som visar en mörk verklighet.

Att Miljöpartiet och andra Pride- och HBTQ-entusiaster, trots denna oroande statistik, fortsätter att propagera för den homosexuella livsstilen är minst sagt anmärkningsvärt, eller kanske rättare: det är inte riktigt klokt. Det finns ju hur många undersökningar som helst som påvisar riskerna med denna livsstil. Enligt en omfattande studie redovisad i den amerikanska tidskriften Social Science Research (volume 41, issue 4) 2012 klarar sig barn som lever i en homosexuell familjekonstellation sämre än barn med föräldrar av olika kön:

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0049089X12000610

Sämst klarar sig barn i lesbiska familjerelationer: de mår sämre, är olyckligare och har fler sociala och andra problem än andra barn samt har oftare självmordstankar.

 Glammigt, översexualiserat spektakel med pedofilvarning på Stockholms gator.

Pedofilvarning Det finns all anledning att instämma med Ingrid Carlqvist i en ledartext på sajten Dispatch International, som gjort en ingående granskning av Stockholm Pride 2014,  den 25 juli:

För min del får folk ha sex med vem de vill – så länge det handlar om vuxna och villiga personer. Men varför lägger staten, Svenska kyrkan och storföretag ner miljoner på att locka in ungdomar i en livsstil som är minst sagt självdestruktiv – utan att informera om riskerna? Det är en fråga som vi måste diskutera.   

En sak står fullständigt klar, och det är att från Pride och dess vanligaste påhejare kan vi inte räkna med någon som helst problematisering när det gäller HBTQ-livsstilen. I årets Stockholm Pride förekom tvivelaktiga inslag med tydlig pedofilvarning. Så lockade Pride Ung personer från 13 till 29 år att fritt umgås med varandra – det krävs ingen större fantasi att räkna ut vad detta kan leda till. Vidare fanns inslag såsom Pride Kinky med hoppande, mänskliga hundar. Prides karaktär av översexualiserat och vulgärt spektakel består.   

 Svenska kyrkan propagerar för HBTQ och Pride.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) hade under 1980-talet helt öppet något som kallades Pedofila arbetsgruppen, som bland annat ville slopa 15-årsgränsen för sexuellt umgänge. Årets Pride-satsning visar att denna pervogrupp förmodligen inte har så långt kvar tills dess intentioner förverkligas.

Det finns allt fog att undra vad Pride-ivraren Tage Gripenstam och övriga fem gruppledare i Södertälje som tillstyrkte Pride-flaggning anser om detta. Man kan också undra vad vederbörande tycker om dessa programpunkter under årets Stockholm Pride:

 

 

 

 

 

Upplyftande med andlig sång, tal och Israel-flaggor!

 Kristen sångare på Politikertorgets scen. Observera Israel-/Jerusalem-flaggorna! Foto: Tommy Hansson

I dag när jag efter vanligheten var nere på Gågatan i Södertälje centrum kunde jag glädjas åt ett inslag på Politikertorgets scen som jag upplevde som riktigt upplyftande: en frireligiös grupp av det mer karismatiska slaget framträdde med andliga sånger, tal och Israel-flagga samt en flagga jag tror var Jerusalems stadsflagga.

Eftersom jag så att säga passerade förbi – jag hann dock med att knäppa här redovisade foton – hann jag inte höra särskilt mycket av sången, musiken och det talade ordet. Självklart blev jag dock glad över att se de israeliska flaggorna och även åt en liten del av det tal (eller kanske rättare predikan) en kvinnlig förkunnare framförde efter dessa riktlinjer:

– Vad har hänt med oss svenskar, som inte längre vågar säga vad vi tycker på ett frimodigt sätt?

Det är en berättigad fråga. Vad har hänt med oss? Vi vågar inte längre säga vad vi tycker och tänker på grund av en djupt sittande rädsla över att bli betraktade som, hemska tanke, politiskt inkorrekta. Vi är rädda att få på skallen och kallade än det ena, än det andra av exempelvis HBTQ-lobbyn eller anti-rasist-pöbeln.

 Hallelujah! Foto: Tommy Hansson

Vi mästras av mainstreammedias skenheliga kampanj-journalistik eller av grötmyndiga och förnumstiga ledarskribenters och vänstervridna kulturknuttars hatiska rappakalja och hetsande mot Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel. Snart vågar vi väl inte ens knyta näven i byxfickan av rädsla över att bli påkomna.

I ett sådant samhällsklimat var det i sanning befriande att höra det budskap som framfördes från Politikertorgets scen denna heta fredagseftermiddag – jag säger ”Hallelujah” och tackar för den trevliga upplevelsen!

Varför inte avsluta med att lyssna till Jailbird Singers med ”Han har öppnat pärleporten”:

https://www.youtube.com/watch?v=hhDKz7n5zIc

Inför Sotji-OS: Ryssland värnar traditionella värden

 Ryska statsdumans utrikeschef, Aleksej Puskjov, vill inte att Ryssland skall påtvingas extremistisk västlig politik.

http://newseurope.me/2013/12/23/russia-telling-west-live-according-patterns-many-allies-advocating-traditional-values-pushkov/

Aleksej Pusjkov, som är chef för den ryska stadsdumans internationella utskott, har i en intressant intervju för tidningen Izvestija den 27 december uttryckt sina dubier om den förhärskande, icke-traditionella ideologi som för närvarande behärskar västerlandet. Referat av intervju kan nås via länk överst.

Det Pusjkov har att säga bör sättas i samband med uttalanden gjorda av president Vladimir Putin vid en presskonferens i Kreml den 19 december.

Varken Pusjkov eller Putin sade sig vilja kritisera väst utan betonade mer de egna strävandena att leva i enlighet med ”traditionella ryska värden”. Pusjkov menade också att Ryssland har många potentiella allierade i Europa vilka motsätter sig den dominerande ideologiska maktstrukturen, den politiska korrektheten om man så vill:

Ryssland hävdar inte att västerländska samhällen skall leva efter vårt mönster utan förespråkar rätten för alla länder och samhällen att leva på sitt sätt utan att angripas av den liberala revolutionens export av radikala värderingar.

Enligt Pusjkov ligger det en fara i de ”rådgivande” formuleringar som regelmässigt avlevereras från EU-maktcentret i Bryssel: ”I dag är de rådgivande och i morgon kan de mycket väl bli obligatoriska. Bryssel har exempelvis sänt ett memorandum till sin beskickning där man redan i starka ordalag råder diplomater att deltaga i gayparader.”

Med andra ord menar Aleksej Pusjkov att man från ledande västlig sida är ute efter att tvinga på Ryssland och andra länder den extrema homosexpolitik som råder i stora delar av väst: ”Titta på hysterin kring de så kallade trakasserierna av bögar vilket också har påverkat olympiaden i Sotji. Detta är ren och skär politik som inte har någonting att göra med sakernas verkliga beskaffenhet.”

Den svenska OS-truppen bör tåga in i Sotji-OS med Pride-flaggan i stället för vår blågula flagga. Det anser i alla fall tidningen Expressen.

Som exempel på den aggressiva västpolitiken nämner Pusjkov i intervjun krav på Moldavien att arrangera gayparader som ett villkor för att landet skall få skriva på ett associationsavtal med EU. ”Samma sak skulle ha skett med Kiev, om man hade  gått med på att gå vägen mot association”, anser Pusjkov.

En viktig orsak till denna vilja att påtvinga andra folk okonventionella värderingar, anser Puskjov i intervjun, är ”de sexuella minoriteternas höga grad av aktivitet och existensen av rika sponsorer” samt HBTQ-lobbyns framgångar i media och hos allmänhet. Eftersom de flesta politiker inte vågar gå emot sina väljares förmodade värderingar anpassar de sig till det rådande politiska klimatet.

Dessutom adopterar väst den falska förståelsen att sexuell frihet som inte begränsas av någonting är synonymt med framsteg. Vi ser emellertid de facto ett försök att förändra den mänskliga civilisationens själva grund.

”Väst”, förklarar Aleksej Pusjkov vidare, ”utvecklar och introducerar en ny ideologi som är motsatt den traditionella kristna moralen”.  Han menar att vad som för närvarande pågår i västvärlden är en omfattande avkristning med utvecklandet av en gränslös värld utan stater, moraliska normer eller civilisatoriska fundament.

En mardrömslik ny, ”skön” värld om ni frågar denna bloggare.

 Putin: ”Vi måste uppmärksamma våra traditionella ryska värderingar.”

President Vladimir Putin pläderade vid presskonferensen i Kreml någon vecka innan Pusjkov intervjuades av Izvestija för att:

Vi måste uppmärksamma våra traditionella ryska värderingar, annars kommer vårt samhälle att degenerera. Vi måste komma ihåg våra värden och utvecklas på grundval av dem. Det är en konservativ ståndpunkt som dock inte stör utvecklingen.

Putin påstod sig inte vilja kritisera västerlandet men däremot vara mån om att ”skydda ryska medborgare mot aggressiva sociala grupper som enligt mig inte bara uppför sig som de vill, utan också tvingar sina åsikter på andra människor”.

Om intervjun via denna länk:

http://swedish.ruvr.ru/news/2013_12_19/Putin-jag-kritiserar-inte-vasterlandska-varden-3504/

Jag kommer här helt osökt att tänka på en sekvens jag nyligen bevittnade i ett svenskt TV-program med den voluminöse brittiske skådespelaren och flamboyante bögen Stephen Fry, som på ett auktoritärt sätt stövlade upp på en rysk redaktion med sitt kamerateam och aggressivt ställde en redaktör till svars för den ryska politiken att förbjuda propaganda för homosexualitet bland barn.

Det framstod för mig, när jag såg inslaget, som kristallklart att det är vårt eget svenska/västerländska sätt att hantera sådana frågor som är extremistiskt och inte det ryska.

 Stephen Fry stövlade upp på rysk redaktion.

Aftonbladets nya ”avslöjande”: hyckleri, slask och slafs

Avpixlat med Expos glade gamäng Alex ”Fiskarn” Bengtsson på bild.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17706241.ab?teaser=true

Aftonbladet går i dag ut och gör ett nytt ”avslöjande” om den icke helt okända informationssajten Avpixlat. Denna kallas i vanlig slafsig ordning ”hatsajt” och ”främlingsfientlig” trots att inga som helst försök görs att definiera dessa begrepp och på vad sätt Avpixlat skulle leva upp till dessa.

Slasktidningen Aftonblodet, förlåt Aftonbladet, gör nu ett stort nummer av att ”styrelseproffs, läkare, psykologer, företagare, forskare” varje månad betalar in någon hundralapp till Avpixlat. STOPPA PRESSARNA: ”Man, 49 år, chef på Ericsson, Mellansverige. 100 kronor i månaden.” Där rök tydligen det gamla axiomet om att det bara är lågutbildade, pensionärer och yngre, arga män som stöder företeelser såsom Avpixlat och för den delen Sverigedemokraterna.

Tidningen försöker svära sig fri genom att på Twitter på fullt allvar hävda, att ”ingen är ju uthängd”. Som om det skulle vara några större svårigheter att identifiera dem som slaskblaskan listar. Dessutom hänvisas det till AB Plus, där man uppges kunna läsa vilka bidragsgivarna är. Hyckleri är bara förnamnet.

Islamisering…aldrig hört talas om…

Själv försökte jag mig på en liten twittervits. Skrev att jag som protest skulle vägra acceptera erbjudanden från ABs sida om att skriva i tidningen. Vilket föranledde ett antal vänstertwittrare med den redan tidigare omvittnat intelligensbefriade Inte rasist men i spetsen att försöka skämta om hur orimlig en sådan protest ter sig (vadå, Hansson får ju aldrig några sådana inbjudningar, hö-hö): ”Jag vägrar spela i VM-kvalet mot Portugal”, ja ni förstår på ett ungefär.  Precis som om jag på allvar trott, att jag skulle få en dylik inbjudan från slask-AB. Men vem vet, kanske kommer den nu?!

Det måste tydligen sägas i övertydlig klartext för att somliga skall fatta: DET VAR IRONI!

Skämt åsido. Aftonbladets slaskjournalistik är ett hot mot det fria ordet. Nu skall nämligen alla som vågar stödja icke politiskt korrekta mediaalternativ hängas ut och ifrågasättas. Det torde dessutom stå klart av  detta ”avslöjandes” karaktär att man i sammanhanget inte väjer för illegala metoder som dataintrång.

Fridolin, Romson med flera i HBTQ-lobbyn.

Vår så kallade integrationsminister Erik Ullenhag från det alltid lika skenheliga Folkpartiet yttrade för kort tid sedan, att ”ondskan” bor på nätet. Det var alldeles tydligt att han menade just alternativa sajter av typ Avpixlat, Dispatch International och Fria Tider, det vill säga icke mainstream-media som lyfter fram sådant som till följd av PK-censuren är förbjudet att dryfta eftersom det anses strida mot det hallstämplade godhetskonceptet. Som exempelvis säger att brottslingars etnicitet aldrig får skrivas ut såvida det inte rör sig om etniska svenskar. Eller att invandring aldrig får kritiseras. Att aldrig erkänna att det förekommer islamisering. Att HBTQ-lobbyns makt är ett hjärnspöke.

PK-minister Ullenhag lägger ut texten.

Det skulle därför  inte alls förvåna om alliansregeringen, med kraftigt eldunderstöd från exempelvis Aftonbladet, nu laddar upp inför åtgärder i syfte att inskränka yttrande- och åsiktsfriheten på nätet. Då blir det till äventyrs inte tillåtet att producera/visa/konsumera videor sådana som den här: Dom kallar oss PK. Så varsågoda och titta medan det är tillåtet:

http://www.youtube.com/watch?v=kEMOJQ_MfTo

Visst finns det saker man inte ”får” säga

Åsiktspolissajten Inte rasist men gör ett stort nummer av att SD Sigtuna publicerat en satirteckning som man uppges ha ”missförstått”. Teckningen har utförts av Max Gustafson, som själv säger att han svarar för ”kulturmarxistiska alster”.

Satiren är uppenbarligen avsedd att gissla personer vilka hävdar att ”det finns saker man inte får säga”. Slutklämmen på det åsiktsutbyte som återges ovan är att syndaren – alltså mannen som hävdar att det finns saker man inte får säga – yttrar:

Jag vill säga att man inte får säga en del saker men det får man ju inte säga.

Jag har läst denna mening några gånger och kommit fram till att det faktiskt är så. Enligt Inte rasist men och andra självutnämnda åsiktspoliser ”får” man faktiskt inte säga att det finns en del saker man inte får säga. I alla fall om man inte vill bli uthängd som en komplett idiot av kliniskt politiskt korrekta sajter såsom Inte rasist men och Expo och/eller på Twitter.

Så min slutsats är att kulturmarxisten Gustafson tycks ha missuppfattat sin egen så kallade satir. Så kan det gå om inte haspen är på…

Man behöver vidare knappast vara nobelprisprisvinnare för att inse att det finns en uppsättning åsikter som de politiskt korrekta åsiktspoliserna i allra högsta grad förfasar sig över och allra helst sannolikt vill förbjuda. Ett axplock:

Att det är för mycket invandring. Att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Att det pågår en islamisering i samhället. Att den kristna religionen är bra. Att äktenskapet är till för man och kvinna. Att HBTQ-lobbyn har för stor makt. Att muslimer i Malmö är antisemitiska. Att Malmö är en skam för Sverige. Att burqa och hijab är kvinnoförtryckande. Att Israel kämpar för våra demokratiska värden. Att abort kan vara mord. Att kalla afrikaner för ”negrer” och inuiter för ”eskimåer”. Att hävda att vissa etniska grupper har lägre IQ än andra. Att Jonas Gardell är en överreklamerad heterofobisk pajas.

Detta är som sagt endast ett axplock av åsikter man enligt åsiktspolisen inte ”får” uttrycka. Läsarna känner säkert till fler exempel. Jag uttrycker dem naturligtvis ändå och räknar väl inte med att polisen skall komma och släpa iväg mig på stört, direkt. Däremot kan jag räkna med att få ordentligt på skallen av den åsiktsmaffia som uppmuntrar till självcensur och åsiktsförtryck och helst ser att alla rättar in sig i enlighet med de snäva åsikts- och yttranderamar man själva anbefaller.

Men det gör mig inte ett dugg, snarare välkomnar jag det. Icke minst bidrar det till att bättra på besöksfrekvensen till min blogg.

Så utnyttjas kungafamiljen i politiska PR-kupper

Kungaparet utnyttjas i PR-kupp för al-Aqsa-moskén.

Dags för senaste så kallade kungaskandalen.

Deras majestäter, konung Carl XIV Gustaf och drottning Silvia, utsattes för en fräck PR-kupp vid ett besök på Länsmuseet Marberget i Härnösand. Palestinska invandrare överräckte två sjalar till kungaparet med den arabiska texten ”Vår Aqsa och inte deras tempel”.

Det var en hänsyftning på al-Aqsa-moskén på Tempelberget i Jerusalem, islams tredje viktigaste helgedom. Samtidigt är Tempelberget, där det heliga judiska templet fordomdags var beläget, en vördad judisk plats i vars anslutning Västra tempelmuren – ”Klagomuren” – finns. Att mot den bakgrunden bära en sjal med nämnda text måste uppfattas som ett klart politiskt ställningstagande.

Vilket naturligtvis de ”snälla invandrare” som överräckte sjalarna var väl medvetna om. De utnyttjade, utan att skämmas får man förmoda, den svenske statschefen och rikets första dam som brickor i den palestinaarabiska propagandan. Ett mycket fult knep, om jag får säga min mening (vilket jag givetvis får).

Kungen och drottningen hann tydligen inte reagera innan de fick palestinasjalarna hängda kring sina halsar. De blev helt enkelt överrumplade. Den kritik jag framför i det här fallet riktas således uteslutande mot hovfolket, som snabbt borde sett till att sjalarna packats ihop innan pressfotografernas kameror hunnit börja klicka. Hovlakejerna gjorde helt enkelt inte sitt jobb.

Kungen utnyttjas i PR-kupp för Fittja-moskén.

Hovets informationschef, Bertil Ternert, har i förklarligt men knappast försvarligt egenintresse sökt tona ned händelsen, som han anser ”överdrivits”. Ternert har fel. Det är tvärtom mycket allvarligt när Sveriges statschef utnyttjas i politiskt propagandasyfte på detta sätt.

Lisa Abramowicz, generalsekreterare i Föreningen Svensk Israelinformation, har rätt när hon citeras: ”Kungaparets roll är inte att ta ställning i olika känsliga utrikespolitiska frågor.” Just därför måste hovets medarbetare vara ordentligt på alerten när det gäller att sovra bland skilda intressen som önskar förstärka sina argument genom kungaparet.

Överräckandet av gåvor och presenter bör därför i fortsättningen struktureras på så sätt att de måste anmälas i förväg, på det att kungaparet och hovfolket ges tillfälle att ta ställning till vilka gåvor som kan accepteras och vilka som inte kan det. Palestinasjalarna faller helt klart inom den sistnämnda kategorin.

Detta var nu inte första gången de kungliga utnyttjades av politiska och religiösa särintressen. I våras förständigades exempelvis konungen att besöka den omskrivna Fittja-moskén, som nyligen fått tillstånd att ordna böneutrop. Dessförinnan dök kronprinsessan Victoria upp vid en HBTQ-gala, där hon log vackert tillsammans med riksbögen Jonas Gardell.

Kronprinsessan utnyttjas i PR-kupp för HBTQ-lobbyn.

Det ser definitivt inte bra ut när kungafamiljen exploateras på detta sätt. Svenska folket har rätt att kräva att de kungliga omges av kompetent folk och inte en samling handfallna mesar.