Fira internationella mansdagen: min motion i fullmäktige

 Jag talar för min motion i fullmäktige. Foto: Tommy Blomqvist

Den 29 februari behandlades min motion om att i Södertälje kommun fira den Internationella mansdagen den 19 november i kommunfullmäktige. Det var väl ingen större sensation att det blev avslag – motionen gällde ju såväl ”fel” parti (SD) som ”fel” kön (det manliga). Dock blev jag litet överraskad över att debatten så gott som uteblev.

Det som, förutom min egen talan för motionen, sades från talarstolen i stadshusets sal Demokratin var att före detta SSU-broilern Elof Hansjons – numera sosseriets andranamn efter Boel Godner – i pressat tonläge  (enligt principen ”svaga argument, höj rösten”) drog en propagandasnutt om kvinnornas historiskt förbättrade rättigheter samt citerade mig i ett blogginlägg som skulle visa, ja jag vet faktiskt inte riktigt vad.

Jag svarade att jag självfallet inte har något att invända mot att kvinnor fått rösträtt och en rad andra rättigheter – tvärtom. Jag är en varm anhängare både av kvinnor i allmänhet och deras rättigheter i synnerhet. Tro ingenting annat.

Jag har emellertid svårt att se att kvinnorna och deras rättigheter skulle missgynnas av att Internationella mansdagen skulle firas i en större utsträckning än vad som redan sker i en rad länder och även en del svenska kommuner.

 På fullmäktigebänken. I bakgrunden gruppledare Beata Kuniewicz. Foto: Tommy Blomqvist

Trots allt utgörs hälften av världens befolkning av män, låt vara att vårt eget land på sistone för första gången i historien noteras för mansöverskott till följd av den exempellösa massinvandringen av män. Att vara man i dag är inte heller, åtminstone inte i vår del av världen, alldeles enkelt med tanke på radikalfeminismens strävanden att göra livet surt för i princip alla representanter för det manliga könet.

Inte heller kommunstyrelsens svar på min motion var något att höja jubelrop till skyn över. Bland annat talades det om att ”vi vet” (när någonting är högst osäkert brukar man skriva så) ”att manliga normer styr”. Men vad är egentligen ”manliga normer” för något? Ingen vet, ingen som vet, för att citera Povel Ramel. Snarare är det sådana plattityder som extremfeminismen och dess epigoner slänger ur sig när man inte har något på fötterna.

Här kan ni läsa hela texten till min motion:

 

Fira Internationella mansdagen i Södertälje kommun!

Internationella mansdagen började firas på olika håll i världen den 19 november 1999. Ibland sker firandet i samband med uppmärksammandet av Internationella barndagen den 20 november, således dagen efter. Dagen är avsedd att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället, bidra till förbättrade relationer mellan män och kvinnor samt att lyfta fram positiva manliga förebilder. Den kan ses som en motsvarighet till den mer etablerade Internationella kvinnodagen den 8 mars, som har en avsevärt längre historia och som bekant även firas i Södertälje kommun.

Internationella mansdagen, på engelska International Men´s Day, uppmärksammas i en rad länder i Europa, Nord- och Sydamerika samt Asien. Den firas enligt Wikipedia i Angola, Argentina, Australien, Belgien, Botswana, Brasilien, Chile, Danmark, Frankrike, Georgien, Ghana, Guyana, Haiti, Indien, Irland, Italien, Jamaica, Kanada, Kina, Kroatien, Malta, Moldavien, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Pakistan, Peru, Portugal, Singapore, Spanien, St. Kitts och Nevis, Storbritannien, Sydafrika, Trinidad och Tobago, Tyskland, Uganda, Ungern, USA, Vietnam samt Österrike.

Varför fira mansdagen i Södertälje?

Internationella mansdagen har uppmärksammats på olika håll också i Sverige. 2014 höll exempelvis Sollentuna kommun en temadag den 19 november under rubriceringen ”Våldsutsatta män i nära relationer”. I Sollentuna finns även en mansjour dit utsatta män kan vända sig med sina problem. Det är, icke minst ur ett jämställdhetsperspektiv, enligt min uppfattning viktigt att problem av detta slag uppmärksammas även i Södertälje kommun.

Ett uppmärksammande av Internationella mansdagen kan också bli ett led i strävan att motivera fler män att söka anställning i Södertälje kommun. Det är känt att här råder ett massivt kvinnoöverskott: av kommunens årsredovisning 2014 framgår således, att 80 procent av alla kommunalanställda är kvinnor.

Jag hemställer därför om:

Att motionen överlämnas till kommunstyrelsen för vidare beredning av ärendet, där siktet skall vara inställt på att så snart som möjligt i Södertälje kommun börja uppmärksamma Internationella mansdagen den 19 november.

Södertälje den 2 juni 2015

Tommy Hansson (SD) ledamot i fullmäktige

 

Familjevänlig FN-resolution får feminister och sexradikaler att rasa

http://www.pravoslavie.ru/english/80578.htm

Det är inte ofta man i egenskap av konservativ har anledning att förbehållslöst applådera någonting som kommer ut ur Förenta nationerna (FN). Desto trevligare när så sker!

Palais des Nations i Genève.

FNs råd för mänskliga rättigheter /UN Human Rights Council/ antog nämligen i Genève med röstsiffrorna 27-14 (6 avstod) den 26 juni en omfattande resolution, vilken uppmanar medlemsländerna att beskydda familjen som samhällets grundläggande enhet, erkänner föräldrarnas rättighet att utbilda sina barn och uppmanar alla länder att implementera en politik som tillvaratar familjens intressen.

Det är första gången i världsorganisationens historia så sker. Se vidare information via länken överst.

Resolution kunde antas sedan Kina, Ryssland, Indien och en grupp länder från vad som kan beskrivas som Tredje världen, med stöd av socialkonservativa oberoende organisationer (NGOs) i omröstningen klart besegrat länder från den utvecklade delen av världen med extremliberala USA i spetsen.

Följande nationer röstade ja till den familjevänliga resolutionen: Algeriet, Benin, Botswana, Burkina Faso, Kina, Kongo, Elfenbenskusten, Etiopien, Gabon, Indien, Indonesien, Kazakstan, Kenya, Kuwait, Maldiverna, Marocko, Namibia, Pakistan, Filippinerna, Ryssland, Saudiarabien, Sierra Leone, Sydafrika, Förenade Arabemiraten, Venezuela, Vietnam och Vitryssland.

Dessa röstade emot: Chile, Estland, Frankrike, Irland, Italien, Japan, Montenegro, Rumänien, Storbritannien, Sydkorea, Tjeckien, Tyskland, USA och Österrike. Avstod gjorde Argentina, Brasilien, Costa Rica, Makedonien, Mexiko och Peru. Kuba valde att inte rösta.

 Familjen – samhällets viktigaste enhet.

Sharon Slater från den familjevänliga organisationen Family Watch International kommenterade utfallet av omröstningen på följande sätt:

This is unprecedented, a tremendous victory for the family.

Slater menade att de utvecklade länderna med all sannolikhet satte hård press, genom att exempelvis hota dra in på utlandsbiståndet, på de övriga för att förmå dessa att stoppa den föreslagna resolutionen eller att genom tillägg få den att urvattnas. Austin Ruse, representerande the Center for Family and Human Rights, ansåg att den antagna resolutionstexten utgjorde ”a tremendous victory for the pro-family world”.

Flera försök gjordes av feministiska och HBTQ-relaterade påtryckargrupper att få så många länder som möjligt att i första hand rösta ner resolutionen, i andra hand genom tilläggstexter få med uttryck som ”reproductive rights” (en omskrivning för ”rätten” till abort, och att ersätta ”the family” med ”families” i syfte att till familjebilden foga även samkönade relationer och andra sexuella förhållanden.

Dessa ansträngningar misslyckades emellertid, vilket gjorde feminist- och homosexorienterade grupperingar rasande. Det så kallade The Sexual Rights Initiative menade exempelvis, att den antagna resolutionen var ett allvarligt bakslag för individens rättigheter genom att den upphöjer familjen till samhällets viktigaste, skyddsvärda enhet utan att hänvisa till ”patriarkalt förtryck” samt olika typer av övergrepp som kan ske inom familjen eller erkänna att det finns olika typer av familjer:

Sex Activists Bemoan Passage of Pro-Family Resolution at UN in Geneva

Nu hjälpte dock inte ens USAs kraftfulla lobbyverksamhet för att besegra eller ändra den familjevänliga resolutionstexten, då endast ett relativt fåtal länder backade upp den abort- och HBTQ-vänliga förslagsfloran. I stället understryker resolutionen att (den traditionella) familjen är samhällets grundsten.

http://www.familiam.org/famiglia_eng/society/00008326_UN_Pro_Family_Resolution.html

 Salen där den historiska resolutionen antogs.

Även romersk.katolska Pontificum Consilium pro Familia – länken här ovan – gläds åt att den banbrytande FN-resolutionen fastslår att ”the family has the primary responsibility  for the nurturing and protection of children and that children, for the full and harmonious development of their personality, should grow up in a family environment and in an atmosphere of happiness, love and understanding.”

Ett konkret resultat av FN-mötet i Genève blev bildandet av en arbetsgrupp med uppgift att ta fram positiva referenser relaterade till familjens samhälleliga betydelse, detta i syfte att motväga tendensen att bara se fel i familjeinstitutionen.

Vargas Llosa: Snowden och Assange snyltar på friheten

 

 Mario Vargas Llosa är skeptisk till Edward Snowdens hjäteroll.

http://www.svd.se/kultur/snowden-ar-ingen-frihetshjalte_8355790.svd

”Edward Snowden har blivit den senaste mediehjälten för den frivola proggvänstern…”

Så skrev den världsberömde författaren Mario Vargas Llosa, född i Peru 1936, i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 18 juli 2013.

Vargas Lllosa, som erhöll Nobelpriset i litteratur 2010 för sin ”kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”, ifrågasätter med andra ord starkt storheten hos den så kallade visselblåsaren Snowden, född i North Carolina i USA 1983.

Edward Snowden är en före detta CIA-anställd och konsult åt det amerikanska säkerhetsorganet National Security Agency (NSA) som rönte världsvid uppmärksamhet då han sommaren 2013 till tidningarna The Guardian och The Washington Post överlämnade hemliga dokument som avslöjade amerikanska övervakningsprojekt. Senare samma år beviljades han asyl i Ryssland.

Snowden belönades nyligen med den svenska utmärkelsen Right Livelihood Award, som ibland kallas ett alternativt Nobelpris, och höll ett tacktal som sändes via länk från Ryssland till riksdagen, där prisutdelningsceremonin hölls. Mer om detta här:

http://www.thelocal.se/20141201/swedish-mp-give-snowden-asylum-in-sweden

 Edward Snowden – gäst hos Kreml.

Föga överraskande förklarade Snowden i tacktalet att han, lika litet som andra historiska förrädare, inte ångrar någonting av de förbrytelser han gjort sig skyldig till genom att lämna ut sekretessbelagda dokument för allmän publicering.

Att han står högt i kurs på sina håll i Sverige visas inte bara av det pris han nu emottagit in absentia, utan också genom att Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson – en man som heter Valter Mutt –  föreslagit att han skulle hämtas upp i Ryssland av ett svenskt regeringsplan och ges asyl i vårt land. Därtill nominerades Snowden i fjol till Nobels fredspris av sociologiprofessorn Stefan Svallfors i Umeå.

Mario Vargas Llosa är som nämnts ovan emellertid inte lika begeistrad. ”Vari består Snowdens storhet?”, frågar sig Vargas Llosa retoriskt och övergår till att räkna upp Snowdens meritlista av avslöjanden av Förenta staternas avlyssningsprojekt, vilka anses ha räddat livet på den Muhammed-karikerande konstnären Lars Vilks; genom NSAs avlyssning uppdagades en islamistisk terroristkomplott riktad mot Vilks.

Om NSA och fallet Vilks har jag tidigare skrivit:

NSAs övervakning kan ha räddat livet på Vilks

Vargas Llosa är således inte imponerad av Snowdens landsförrädiska verksamhet. Han frågar sig varför Snowden inte använde sig av de lagliga möjligheter som finns i den västerländska demokratin USA att ifrågasätta de kränkningar av personers och familjers privatliv som den utbredda övervakningen medfört.

 Julian Assange – gömmer sig på Ecuadors ambassad i London.

Sanningen, menar Vargas Llosa, är att Snowden ”inte har avslöjat någonting som inte redan var känt av alla normalbegåvades människor, även om få av oss hade kunnat föreställa sig omfattningen av de här inspelningarna.”

Det är inte sant att rätten skulle ha blivit så till den grad förfallen i samhällen som Förenta staterna eller Sverige, att man inte kan vara fri utan att bryta mot den. Varken Edward Snowden eller Julian Assange är frihetens riddare, de snyltar på den frihet de påstår sig försvara.

 

 

Chávez död: det politiska helvetet får förstärkning

Hugo Chávez och Mahmud Ahmadinejad i Caracas.

En martyr har fallit offer för en misstänkt sjukdom. Venezuela förlorade sin modige, starke son och världen en vis och ren ledare.

Så lyder de mest översvallande kondoleanserna sedan Venezuelas diktator Hugo Chávez (1954-2013) avlidit på Stalins dödsdag den 5 mars, jämnt 60 år sedan den på sin tid så uppburne sovjetledaren gick ur tiden. De framfördes av Irans  president Mahmud Ahmadinejad. Tämligen ampla lovord till Chávez ära yttrades även av ledare såsom Raúl Castro (Kuba), Daniel Ortega (Nicaragua), Vladimir Putin (Ryssland) och Ban-ki Moon (FN). Det var emellertid endast den patetenterat debile Ahmadinejad som kom på den absurda tanken att beteckna Chávez som ”vis” och som antydde att han föll offer för en (utan tvivel USA-ledd) konspiration.

Hugo Chávez frånfälle innebär att det speciella helvete som inrättats för politiska diktatorer får förstärkning. Ty det var inte litet den forne militären och kuppmakaren hann med under sin tid vid makten 1999-2013, avbruten endast av ett missslyckat kuppförsök som varade i två dygn 2002. National Reviews Jim Geraghty skriver online:

By his second full time in office, the concentration of power and erosion of human rights had given the government free rein to intimidate, censor, and prosecute Venezuealans who criticized the president or thwart his political agenda.

Hugo Chávez led åtminstone sedan 2011 av cancer i underlivet, men när han slutligen avled i Caracas var det enligt uppgift till följd av en hjärtattack. Hans sista ord var inte av det mer heroiska slaget. Eftersom han var alltför svag för att tala formade han läpparna till följande budskap:

Jag vill inte dö. Snälla, låt mig inte dö.

Men dog, det gjorde han. Inte ens ”de bästa” läkarna på Kuba eller i Venezuela kunde rädda denne bisarre diktator som mest liknande en pajas och som hann bli 58 år innan hans Gud – Chávez var i likhet med de flesta andra latinamerikaner troende katolik – bestämde att det inte längre fanns plats på jorden för honom. Under den tid han fanns bland oss hann han dock med att göra åtskillig skada.

Hugo Chávez ledde till sin död Venezuelas förenade socialistiska parti. Han gjorde militär karriär 1970-89 och slutade i det militära som överstelöjtnant. Hans karriär mot den yttersta makten kan sägas ha tagit fart med El Carazco (ungefär kaoset i Caracas) 1989-92, då Venezuela och framförallt dess huvudstad Caracas drabbades av oroligheter som ett resultat av de marknadspolitiska reformer som företogs av president Carlos Andrés Perez efter internationella påtryckningar från bland andra Internationella valutafonden (/IMF).

Det Chávez-ledda kuppförsöket 1992 misslyckades.

Chávez ställdes i spetsen för ett militärt elitkommando med uppgift att störta den demokratiskt valda regeringen. Chávez ord efter det avvärjda kuppförsöket blev bevingade: ”Vi har misslyckats, tills vidare (por ahora)”. Chávez fängslades men släpptes efter två år 1994 som en hjälte för många av sina landsmän. Han inledde omedelbart en politisk kampanj genom att resa runt i alla landets delar , särskilt slumområdena. Detta bar frukt: i presidentvalet 1998 fick Hugo Chávez 56,2 procent av rösterna mot 39 procent för medtävlaren Henrique Salas Römer.

Den nyvalde presidenten sade sig ha som målsättning att eliminera fattigdomens strukturella rötter, få bukt med den utbredda korruptionen och att göra fattiga venezolaner delaktiga av den politiska processen. Han vände sig därtill med särskild kraft mot vad han och många kolleger på vänsterkanten kallade ”imperialismen”, det vill säga USA och västvärlden där nyliberala strömningar var starka. Det blev i det perspektivet självklart för honom att liera sig med den blodbesudlade Castro-regimen på Kuba som såg Chávez som sin speciella protegé.

Själv valde Chávez att benämna sin version av den saliggörande socialismen ”den bolivarianska revolutionen” efter den sydamerikanske frihetskämpen Simón Bolívar (1783-1830), som föddes i Caracas och som befriade Peru, Venezuela, Nya Granada (Colombia) och i någon mån även Ecuador från det spanska väldet. Bolivar planerade att samla alla forna spanska kolonier i Sydamerika i en union.

Simón Bolivar (1783-1830).

Liknande visioner hade även Chávez, och till en del kan han sägas ha lyckats: hans venezolanska revolution blev ett föredöme för ett antal länder i Latin- och Sydamerika. Ett utflöde av denna vänstergemenskap blev handelspakten ALBA med målsättningen att vara en motvikt mot handelsberoendet av USA och medverka till sydamerikansk integrering. På Kuba applåderade kommunistjuntan givetvis kraftigt. Enda dissonansen i den latinamerikanska hyllningskören är grannlandet Colombia, som anklagat Chávez-regimen för att stödja FARC-gerillan. Svenska vapen som exporterades till Venezuela 1985 har för övrigt hittats hos FARC.

I det presidentval som hölls 2000 valdes Chávez återigen efter att ha fått närmare 60 procent av rösterna. 2002 försökte så delar av den politiska oppositionen, delar av militären och ett antal privata radiostationer kuppa bort Hugo Chávez från presidentposten och ersätta honom med affärsmagnaten Pedro Carmona, men det hela var över redan efter 48 timmar. Carmona, som var president 12-13 april 2002, placerades i husarrest men lyckades fly till Colombia för att sedan dyka upp i Miami i USA.

2002-2003 ledde missnöje med Chavéz-styret till generalstrejker och oroligheter i Venezuela, och 2004 försökte oppositionen få bort vänsterpresidenten genom en folkomröstning men den vann Chávez-sidan klart. I presidentvalet 2006 fick Chávez 62,84 procent av rösterna mot endast 36,89 procent för utmanaren Manuel Rosales. Kraftig internationell kritik riktades dock mot det sätt på vilket valet genomfördes.

Pedro Carmona svär presidenteden i april 2002.

En grupp EU-observatörer skrev en rapport på 300 sidor där regimen anklagades bland annat för att offentliganställda tilläts verka för Chávez återval på arbetstid, att statliga media öppet stödde Chávez kandidatur, att valhemligheten bröts av valnämnder, samt att 15 procent av vallokalerna inte höll internationell standard.

2007 hölls i Venezuela en folkomröstning om ett kontroversiellt förslag till ny konstitution som framlagts av Chávez. Här föreslogs exempelvis förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning, sex timmars arbetsdag samt att Venezuela skulle fastslås vara en ”socialistisk stat”. För en gångs skull åkte dock Chávez på pumpen med röstningsprocenten 51-49.

Vid sitt frånfälle har Hugo Chavéz främst hyllats för att han förbättrat de fattigas situation, och en del ligger det i det – under hans styre har fattigdomsprocenten nedbringats från 48 till 28 procent. Med Kuba som förebild har fri sjukvård införts. Under Chávez-eran har dock brottsligheten i storstäderna ökat med 57 procent. Vidare har Venezuela sjunkit ner ända till 174e plats på det ekonomiska frihetsindexet och till 172a plats när det gäller korruption. Därmed är Venezuela klart sämst i hela regionen.

Den socialistiska regimen har vidare konfiskerat land och privatägda företag med varubrist, prisökningar och en krympande ekonomi som följd. Man har även höjt skatterna för utländska oljebolag, något som lett till minskad oljeproduktion – trots det har landets oljeinkomster trefaldigats. Pengarna har Chavéz delvis använt för att stärka sitt politiska grepp om landet.

Venezuela har fått utstå hård kritik från människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch för att grundläggande mänskliga fri- och rättigheter har hotats och kränkts under Hugo Chávez regim. 2010 kritiserade den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter landet för brott mot de mänskliga rättigheterna. Bland annat konstaterades att domstolsväsendet inte kan anses vara oberoende och att rättssäkerheten därmed är hotad. Det är även klarlagt att tortyr förekommer och det har förekommit uppgifter om utomrättsliga avrättningar. Korruptionen är utbredd inom alla delar av samhället. Chávez svarade stilenligt med att kalla kommissionens ordförande för ”en skit” och hotade med att Venezuela skulle lämna kommissionen.

Tysklands väna förbundskansler Angela Merkel: ”nazist” enligt Chávez.

Man kan kalla Hugo Rafael Chávez för mycket, men att visdom skulle vara ett utmärkande drag hos honom – som Irans Ahmadinejad ville göra gällande – är bara skrattretande. Hans tid vid makten är belamrad av pinsamma, okunniga och klumpiga uttalanden. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har han kallat ”nazist”. USAs president George W. Bush blev ”djävulen”, Spaniens premiärminister José Maria Aznar ”fascist”. Inför det amerikanska presidentvalet 2008 kallade Chávez Barack Obama för El Negro (den svarte). Colombias president har han bett ”dra åt helvete”. Och när ovannämnde Ahmadinejad kom på besök i Caracas sade Chávez att ”Israel är USAs mördarverktyg”.

Utrikespolitiskt har Hugo Chávez framförallt idealiserat Kuba. I samband med Libanonkriget 2006 lät Chávez kallas hem Venezuelas diplomatiske företrädare från Tel Aviv och påstod att Israel var i färd med att begå en ny ”Förintelse”. Israel svarade med att kalla hem sin ambassadör i Caracas. I samband med upproret i Syrien har Chávez och hans regim stått fast vid Baathpartiets och Bashir al-Assads sida.

Nicolas Maduro är tillförordnad president.

Om framtiden för den ideologi som kommit att kallas chavinismen efter sin upphovsman kan man bara spekulera. Vicepresidenten Nicolas Maduro har lovat att föra Chávez socialistiska politik vidare, men det är osäkert hur Maduro – som inte alls har samma lyskraft som den framlidne presidenten – kommer att lyckas med det. Han får nu tillfälligt ta över Chávez position tills presidentval skall utlysas inom en månad. Där kommer han att utmanas av högeroppositionens Henrique Capriles som förlorade till Chávez förra året, då Chávez omvaldes för en fjärde ämbetspertiod – 55 mot 44 procent.

Ett av de första besluten Maduro tagit som tillförordnad president uppges vara att låta Hugo Chávez kropp balsameras och visas upp för allmänheten – precis som skett med andra vänsterdiktatorer såsom Lenin, Stalin, Mao Tse-tung och Kim Il-sung.

I valet ställer oppositionen i Venezuela  återigen upp med Henrique Capriles.