Vinter-OS i Peking: de mest skrämmande spelen hittills

”2022 genocide olympics”. En protestmanifestation mot vinter-OS i Peking förra året.

Snart inleds de 24e olympiska vinterspelen i det röda Kinas huvudstad Peking. De kan förväntas bli de mest toppstyrda och dystopiska olympiska spelen som någonsin hållits. Man kan utgå ifrån att Kina inte kommer att göra något för att hedra den olympiska andan men desto mer för att se till att ingen vågar kritisera det styrande Kinesiska kommunistpartiet (CCP).

De olympiska spelen handlar idealt om att ta sig an uppgiften att, i enlighet med den olympiska devisen, vara ”snabbare, högre, starkare” (citius, altius, fortius på latin) på världsscenen och att i denna strävan ägna sig åt skicklighet, respekt och vänskap.

https://www.theepochtimes.com/dystopian-olympics_4238478.html?utm_source=opinionnoe&utm_campaign=opinion-2022-01-28&utm_medium=email&est=mxoxTk%2BrnS54o12ju%2Bu7%2F7mpNWTp4FCI2Eck%2BiVJqPI3oE3olhZPhtmDtmB%2Bu%2BOWajbT0a0%3D

Dessutom skulle det i baron Pierre de Coubertins anda vara viktigare att deltaga och kämpa väl än att vinna. Jag vågar påstå att det var bra länge sedan de gamla idealen präglade de moderna olympiska spel som, mycket tack vare de Coubertin, återupptogs i Aten 1896. De Coubertin vann för övrigt själv ett OS-guld i litteratur (!) vid OS i Stockholm 1912. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pierre_de_Coubertin

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. De gamla amatöridealen har försvunnit liksom målsättningen att hålla politiken borta från idrottsrörelsen i allmänhet och de olympiska spelen i synnerhet. 1920, 1924 och 1948 fick Tyskland exempelvis inte vara med i OS på grund av sina insatser i de båda världskrigen.

Sommar-OS i Berlin 1936 blev ett slags uppmarsch inför Andra världskriget. Här syns naziledarna Adolf Hitler och Hermann Göring.

De första riktiga politiska propagandaspelen hölls i Garmisch-Partenkirchen respektive Berlin i det av nationalsocialisterna styrda Tyskland 1936. Den legendariske svenske sportjournalisten Bengt Ahlbom, och säkert många med honom, såg Berlin-OS som ett slags tysk uppmarsch inför Andra världskriget.

Bojkotter av politiska skäl har vidare varit tämligen vanliga. Bojkotter förekom således av olika politiska skäl 1976, 1980 och 1984. 22 afrikanska länder uteblev från OS i Montreal 1976 som en protest mot att Nya Zeeland, vars rugbylag turnerat i Sydafrika, tilläts deltaga. De sovjetiska propagandaspelen i Moskva 1980 bojkottades av en rad västländer med USA i spetsen och Sovjet och öststaterna svarade med att bojkotta spelen i Los Angeles 1984.

Den allvarligaste händelsen i samband med ett olympiskt spel inträffade vid OS i München i dåvarande Västtyskland den 5-6 september 1972, då den palestinaarabiska terroriströrelsen Svarta september massakrerade elva israeliska OS-deltagare. Detta skedde sedan Israel vägrat uppfylla terroristernas krav att frisläppa 234 palestinaarabiska fångar ur israeliska fängelser. Trots denna fruktansvärda händelse kunde spelen fortsätta. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_vid_OS_i_M%C3%BCnchen

Patricia Adams och Lawrence Solomon sammanfattar i Epoch Times den 27 januari den kinesiska inställningen på följande sätt: ”The 2022 Beijing Winter Olympics is more about the prowess of the Chinese Communist Party (CCP) than that of the athletes, more about China´s herculean measures to contain COVID-19 through an 11.000 person bubble spanning three competition zones, 111 miles apart.”

Det röda Kina är, liksom alla diktaturer, paniskt förskräckt för all form av kritik. Särskilt rädd är man att några OS-deltagare skulle få för sig att uttala sitt stöd för Peng Shuai, det före detta tennisesset som var försvunnen i en vecka sedan hon på Twitter anklagat partipampen Zhang Gaoli för sexuella övergrepp. https://edition.cnn.com/2021/11/25/china/who-is-zhang-gaoli-intl-hnk-dst/index.html

Kineserna är rädda för att några OS-deltagare kan komma att uttala sitt stöd för tennisesset Peng Shuai.

Andra orosmoment för Peking är risken att anklagas för den omänskliga behandlingen av uigurerna. Eller släckandet av frihetsandan i Hongkong. Eller organstölder från utövare av meditationsformen Falun Gong. Eller att några olympier kanske inte uppskattar att bli betraktade som nyttiga idioter av CCP.

OS-deltagarna kommer att övervakas 24 timmar om dygnet genom en app som ger total tillgång till idrottsutövarens känsliga persondata och politiska åsikter. Kommunistkineserna är fullt öppna med sitt behov av detta slags extrema övervakning vilken kompletteras av telefonavlyssning och andra former av kontroll.

Yang Shu, biträdande director general för internationella relationer i Beijing Organizing Committee citeras i artikeln i Epoch Times: ”Any behavior or speech that is against the Olympic spirit, especially against the Chinese laws and regulations, are also subject to certain punishment.”

När det gäller bestraffningar mot felande OS-deltagare kan man tänka sig allt från diskvalificering från tävlingarna i mildare fall till inspärrande i kinesiskt fängelse för grövre förseelser. De 24 vinterolympiska spelen kommer sannolikt att bli de mest skrämmande i OS-historien ur idrottsutövarnas perspektiv.

Övervakningen underlättas av den ännu pågående covid-pandemin vilken fått även normalt demokratiska västländer som Österrike att avvika från den demokratiska vägen. Det är också fullt möjligt att de kinesiska värdarna kommer att använda covid-tester i syfte att gynna de egna atleterna. https://olympics.com/ioc/news/olympic-and-paralympic-winter-games-beijing-2022-updates-on-spectators-vaccination-and-covid-19-countermeasures

De kommande spelen är unika i så måtto att läktarna kommer att vara besatta av personer bosatta på det kinesiska fastlandet vilka handplockats av CCP – utlänningar har förbjudits köpa biljetter. De enda icke-kineser som kommer att närvara är officiella representanter för deltagande länders regeringar. En handfull länder, bland dessa USA. Kanada och Australien, har beslutat bojkotta spelen i detta avseende.

Idrott och politik – OS och EM

UEFA nobbade Münchens förslag att färgsätta fotbollsarenan i regnbågsfärgerna.

Internationella olympiska kommittén (IOC) har meddelat att den kommer att tillåta politiska manifestationer i vissa former under de stundande olympiska spelen i Tokyo. Dock inte under pågående tävlingar eller på prispallen. Därmed ändrar IOC sitt tidigare beslut att helt bannlysa politiken från spelen.

 

https://pdf2docxfree.com/os-tillater-protester-men-inte-under-evenemang-eller-pa-medaljer/

IOC och andra idrottsliga instanser har genom åren förgäves sökt hålla politiken borta från idrotten: idrott och politik går helt enkelt inte att hålla isär. Redan i Stockholms-OS 1912 utgjorde det faktum att Finland, i egenskap av storfurstendöme, var en del av det tsaristiska Ryssland ett olympiskt spänningsmoment.

De finländska idrottarna tvingades exempelvis avstå från den egna flaggan utan fick tåga in i Stockholms stadion med en skylt med nationsnamnet bakom den ryska olympiatruppen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Finland_i_olympiska_sommarspelen_1912

Det hindrade inte finska idrottsmän från att ha stora framgångar vid ”solskensolympiaden”, som Stockholms-OS också kallades. Finland placerade sig på fjärde plats i den olympiska medaljligan efter USA, Sverige och Storbritannien med Hannes Kolehmainen som klarast lysande stjärna – ”den leende finnen” tog tre individuella guld i löpning 5000 m, 10 000 m samt terränglöpning.

Som en form av politisk påverkan får man väl också räkna det faktum att de olympiska spelen 1916, 1940 och 1944 frös inne på grund av de pågående världskrigen. Tyskland utestängdes därtill från de första spelen närmast efter de båda världskonflikterna. OS i Montreal 1976, Moskva 1980 respektive Los Angeles 1984 bojkottades av ett antal länder till följd av politiska överväganden.

Den kanske mest kända politiska manifestationen förekom dock vid OS i Mexico City 1968, då de amerikanska löparna Tommie Smith och John Carlos gjorde black power-hälsningar med knuten näve på prispallen. https://www.history.com/news/1968-mexico-city-olympics-black-power-protest-backlash

I sammanhanget måste även nämnas att det palestinaarabiska terrororkommandot Svarta september mördade elva medlemmar ur den israeliska truppen i samband med OS i München 1972. Fem av terroristerna sköts sedan ihjäl av västtysk polis. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_vid_OS_i_M%C3%BCnchen

Som vi kunnat konstatera har politiken på skilda sätt  gjort sig gällande även vid den pågående EM-turneringen i fotboll. Ett frekvent inslag har således varit knäböjandet före avspark av några lag som ett sätt att protestera mot ”rasismen” i solidaritet med den våldsbejakande extremistgrupperingen Black Lives Matter (BLM). https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/07/blm-nar-trasproletariatet-gor-revolution/

Trasproletära BLM förvandlade i samarbete med likasinnade Antifa flera städer till kaotiska slagfält efter den knarkande yrkesbrottslingen George Floyds död vid ett polisingripande i Minneapolis för ett drygt år sedan med flera dödsoffer som följd. Dessa manifestationer har varit måttligt populära hos publiken – Englands knäande elva brukar visslas och buas ut när den ägnar sig åt denna gymnastiska övning.

Ett annat ganska häpnadsväckande försök att politisera fotbolls-EM var staden Münchens försök att färgsätta Allianz Arena i staden inför drabbningen Tyskland-Ungern. Detta skulle ske som en solidaritetshandling gentemot unga homosexuella efter det ungerska parlamentets förbud mot propaganda för homosexualitet bland barn och unga nyligen. Europeiska fotbollsförbunder UEFA satte dock stopp för tilltaget. https://svenska.yle.fi/a/7-10002544

Nog måste det anses minst sagt anmärkningsvärt och rent stötande att hemmanationen väljer att mobba det gästande nationslaget på detta sätt. Staden Münchens socialdemokratiske borgmästare Dieter Reiter, som var drivande i frågan , borde skämmas!

Syltryggarna i UEFAs ledning förmådde dock inte stå på sig utan ersatte efter händelsen sin logotyp med en i regnbågens färger och talade sig varma för så kallade HBTQ-rättigheter. https://www.facebook.com/photo?fbid=4201224893301841&set=a.489250801165954

 

öäpb

Inför nyvalet i Storbritannien: stor ledning för Tories, katastrof för Corbyn och Labour

Premiärminister Boris Johnson och oppositionsledaren Jeremy Corbyn i en valdebatt.

Den 12 december hålls nyval i Storbritannien där Brexit kommer att vara en av de stora och avgörande frågorna. Som läget ter sig i skrivande stund ser det ut att vara upplagt för en jordskredsseger för det Brexit-positiva konservativa partiet, Tories.

Tories lett av premiärminister Boris Johnson noteras i en opinionsmätning, företagen av Kantar, för 45 procent av väljarsympatierna och utklassar därmed det socialdemokratiska Labour som får 27 procent. Det Liberaldemokratiska partiet får 18 procent medan Brexitpartiet får nöja sig med 2 procent.

Boris Johnson drar ifrån Labour inför valet

Det ser alltså minst sagt bekymmersamt ut för Labour, som teoretiskt sett borde ha en lysande möjlighet att besegra Tories vilka nu innehaft regeringsmakten i nio år. Labour plågas dock av såväl inre strider som alltmer uttalade anklagelser för en från partitoppen utgående antisemitism. I centrum för kontroverserna står partiledaren Jeremy Corbyn.

Corbyn har råkat riktigt i blåsväder sedan han i en katastrofal intervju med BBCs Andrew Neil trots upprepade påstötningar vägrade be Storbritanniens judar om ursäkt för antisemitismen inom Labour-partiet. Neil påpekade att 80 procent av landets judar anser att Labour är ett antisemitiskt parti och frågade då Corbyn om han ville utnyttja intervjutillfället till att be judarna om ursäkt.

Jeremy Corbyn vägrade dock stenhårt att be om ursäkt utan for ut i luddigt svammel om att rasism alltid är oacceptabelt och så vidare. Corbyns beklämmande hantering av den ställda frågan kan beskådas här: https://www.theguardian.com/politics/video/2019/nov/26/corbyn-refuses-to-apologise-to-british-jews-in-bbc-interview-video

Ed Miliband var Labour-ledare 2010-15.

Jeremy Bernard Corbyn föddes 1949 och har representerat sitt parti i det brittiska underhuset sedan 1983. Han valdes överraskande till partiledare den 12 september 2015, då han efterträdde Harriet Harman som då var ställföreträdare för Ed Miliband vilken var Labours partiledare 2010-15. Miliband har för övrigt polsk-judisk bakgrund.

Corbyn tillhör vänsterflygeln inom sitt parti. Han driver en högskattepolitik, vill låna pengar till investeringar och förespråkar ett utträde ur NATO för Storbritannien. Han har heller aldrig dolt sina sympatier för palestinaaraberna och sin avsky för den judiska staten Israel.

2014 väckte det uppseende, då han i Tunisien deltog i nedläggandet av en krans vid en grav för ”palestinska martyrer” i direkt anslutning till ett monument tillägnat terrorister från Svarta september vilka deltagit i morden på 11 israeler vid OS i München 1972. https://www.thesun.co.uk/news/6990746/jeremy-corbyn-wreath-munich-terrorist-grave-palestinian-martyrs-honoured/

BBC-intervjun med Corbyn skedde kort tid efter det att Storbritanniens ortodoxe chefsrabbin, Ephraim Mirvis, tagit det unika steget att varna väljarna för att rösta på Labour i det kommande nyvalet. I en krönika i The Times menade han att partiet inte gjort tillräckligt för att rensa ut antijudisk rasism och skrev bland annat:

The way in which the leadership of the Labour Party has dealt with anti-Jewish racism is incompatible with the British values of which we are so poroud – of dignity and respect for all people. http://jihadimalmo.blogspot.com/2019/11/overrabbin-varnar-valjarna-for.html

Mirvin talade bland annat om judehatet som ”a new poision – sanctioned from the very top – has taken root (in the party)”. Chefsrabbinen uppmanar väljarna att rösta ”with their conscience”. I Storbritannien finns närmare 300 000 judar.

Jeremy Corbyn, till vänster, med IRA- och Sinn Fein-ledaren Gerry Adams på 1980-talet.

En annan, ständigt återkommande, kritik som riktas mot Jeremy Corbyn är hans stöd för den irländska terroristorganisationen IRA. Boris Johnson påtalade detta i en debatt med Corbyn i det brittiska underhuset relativt nyligen. https://www.express.co.uk/videos/6097011990001/PMQs-Boris-Johnson-slams-Corbyn-for-supporting-the-IRA

Trots Tories stora försprång i väljaropinionen och Labour-ledaren Jeremy Corbyns debacle skall de konservativas seger i nyvalet den 12 december inte tas ut i förskott. Risken för Tories är att deras väljare väljer sofflocket i stället för vallokalerna i tron att segern redan är i hamn. Dessutom tillkommer att Storbritanniens system med enmansvalkretsar kan ställa till det.

 

 

Golda Meir: Israels järnlady

Golda Meyerson/Meir har kallats ”Israels järnlady”, ”Israels moder” samt även ”Stålmormor”. Hård i nyporna och rökte som en borstbindare.

Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), sade en gång att Golda Meir var ”den ende mannen i det  israeliska regeringskabinettet”. Meir blev även kallad ”järnlady” flera år innan Storbritanniens Margaret Thatcher ägnades detta epitet. Tveklöst var Golda Meir en synnerligen duglig politiker och statsman.

När Tor Carlid för en tid sedan höll ett föredrag om Golda Meir i den av honom startade och ledda Betlehemskyrkans Israelgrupp, hade han valt att kalla föredraget ”Hon styrde Israel från sitt kök”. Det hade dock visat sig svårt att belägga detta påstående, men Tor hade i alla fall hittat en bild där Golda fanns på plats i köket.

Tor Carlid, med ett mångårigt förflutet vid tidningen Dagen, har tidigare föreläst om en rad israeliska förgrundsgestalter. Dessa var alla män, vilket inte är så konstigt – det har varit tunnsått med israeliska toppkvinnor i politiken. Den enda jag på rak arm kommer på är Tzipi Livni, född 1958, som var utrikesminister 2006-2009 och som även varit jordbruks- samt justititeminister.

Tzipi Livni, Israels utrikesminister 2006-2009.

Låt det med en gång bli sagt att jag mycket uppskattar Tor Carlid såväl som person som föreläsare. Han lägger upp sina föredrag klart och redigt och kan i regel inte dölja sin entuasiam och/eller djupa engagemang för det han talar om. Så blev det naturligtvis också i fallet Golda Meir.

– Golda Meir var en eldsjäl som gjorde väldigt mycket, sade Tor om Golda Meir och det omdömet är det svårt att argumentera mot. Hon föddes den 3 maj 1898 som Golda Mabovitz i Ukrainas nuvarande huvudstad Kiev – då beläget i Tsarryssland – som ett av åtta syskon. Två systrar överlevde, de övriga syskonen dog tidigt.

Det gamla Ryssland översköljdes vid denna tid av den ena pogromen blodigare än den andra, och 1903 emigrerade Goldas pappa Moshe Mabovitz till USA – resten av familjen stannade kvar i staden Pinsk i nuvarande Vitryssland innan den 1906 flyttade efter till Milwaukee, Wisconsin (mest känd för sin ölproduktion). Över 2,5 miljoner judar utvandrade från förtrycket och antisemitismen i tsarriket.

I Milwaukee fick Goldas pappas anställning som snickare medan mamman drev en speceriaffär, där Golda fick hjälpa till från åtta års ålder. Familjen tog livlig del i det judiska livet i Milwaukee. När hon var 14 kom Golda in på high-school (gymnasium), men modern tyckte att hon skulle avbryta studierna, börja jobba samt gifta sig. Golda valde då att rymma till den äldre systern Sheyna Korngold i Denver, Colorado, där hon träffade skyltmålaren Morris Meyerson (1893-1951) med vilken hon ingick äktenskap 1917.

Paret Morris och Golda Meyerson som nygifta.

Paret Meyerson emigrerade, jämte Sheyna Korngold, till Palestina-mandatet 1921. De sökte och fick medlemskap i kibbutzen Merhavia belägen nära staden Afula i nuvarande norra Israel. Redan 1924 hade emellertid Morris Meyerson tröttnat på det krävande kibbutzlivet och flyttade först till Tel Aviv och senare Jerusalem. Paret fick barnen Menachem (född 1924) och Sarah (född 1926). Golda Meyerson, som hon fortfarande kallade sig, genomgick även en abort.

– Någon storartad moder var aldrig Golda, avslöjade Tor Carlid. Det har sagts att hon stannade hemma med barnen endast en gång, och det var när hon fick migrän…

Paret Meyerson gled isär men skilde sig aldrig. Golda Meirs tillkortakommanden på familjeplanet förminskar inte hennes insatser som politiker och statsman. ”Jag vet inte om kvinnor är bättre än män”, menade Golda Meir en gång, ”men de är i alla fall inte sämre.” Detta är det förvisso bara att instämma i.

Golda Meyserson engagerade sig alltmer i fackföreningsrörelsen Histadrut och nådde 1928 en hög position i dess kvinnoavdelning. Hon blev även alltmer framträdande i arbetarpartiet Mapai. 1948 erbjöd hon sig att resa till Förenta staterna och samla in pengar i syfte att stärka den judiska försvarsmakten inför det förväntade arabiska angreppet sedan staten Israel en gång utropats. Hon och partiledaren David Ben-Gurion hade hoppats på 25 miljoner dollar – Golda kom tillbaka med 50. ”Tack vare denna judiska kvinnas insats kunde staten Israel skapas”, yttrade Ben-Gurion en gång.

Levi Eshkol, premiärminister 1963-69.

Golda Meir gjorde även ett försök att övertala dåvarande Transjordaniens kung Abdullah att avstå från att delta i det arabiska angreppet på den judiska staten. Tyvärr lyckades inte detta.

Den 14 maj 1948 utropades staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum, senare omdöpt till Independence Hall. Golda Meir var på plats som en av 24 framträdande befattningshavare och politiker när David Ben-Gurion – liksom Meir född i Tsarryssland – inför världen läste upp Israels självständighetsförklaring. Den nya staten skulle dels vara judisk, dels grunda sig på ”frihet, rättvisa och fred”.

Därefter sjöng de församlade sången Hatikva (Hoppet), vars text skrivits i början av 1880-talet av Naftali Herz Imber och som blev den unga statens nationalhymn. Här en sentida tolkning:

http://www.youtube.com/watch?v=NjfFpFW9OdA

Den 15 maj kom det befarade angreppet från Egypten, Syrien, Libanon, Irak och Transjordanien, men lilla Israel med dess då cirka 600 000 invånare gav angriparna ordentligt på tafsen. Så skedde även vid angreppen 1956, 1967 och 1973. Stormakterna USA och Sovjetunionen erkände den nybildade judiska staten på ett tidigt stadium, och 1948 utstågs Golda Meir till ambassadör i Sovjet. När hon anlände till Moskvas synagoga hälsades hon entusiastiskt av 50 000 judar, vilka kommit för att fira det judiska nyåret Rosh Hashana.

De sovjetkommunistiska myndigheterna var inte alls lika entusiastiska utan svarade med brutala insatser och fängslanden. Meir tröttnade snart och återvände till Israel redan 1949. Mellan Sovjet och Israel blev förhållandet alltmer frostigt, och Sovjet och dess östeuropeiska satellitstater valde snart att bryta med Israel och solidarisera sig med dess arabiska fiendestater som ett led i det Kalla kriget. Samtidigt behandlades de sovjetiska judarna allt sämre och hindrades hårdhänt från att emigrera till Israel.

Moshe Sharett, premiärminister 1954-56.

Under åren 1949-56 innehade Golda Meir flera ministerposter i arbetarregeringen. 1956 utsågs hon till utrikesminister, en högprofilerad post hon innehade till 1966. I samband med att hon blev utrikesminister bytte hon officiellt efternamn till Meir. Som utrikesminister träffade hon av naturliga skäl ett flertal välkända världspolitiker.

Hon överlade även med FNs svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Och när Sveriges statsminister Tage Erlander besökte Israel i början på 1960-talet tillhörde Golda Meir de politiker han fick träffa. 1964 medverkade Meir vidare till att Israel ingick ett handelsavtal med EEC, en föregångare till EG respektive EU.

Under senare hälften av 1960-talet var Golda Meir såväl generalsekreterare i arbetarpartiet Mapai som ledamot i parlamentet Knesset. När  premiärministern Levi Eshkol (1895-1969) dog den 26 februari 1969 utsågs Golda Meir till hans efterträdare. Denne var, liksom Meir, född i det som numera är Ukraina. Samma gäller för övrigt även Israels andre premiärminister, Moshe Sharett (1894-1965). När Golda blev premiärminister var hon såväl Israels som världens tredje kvinnliga premiärminister.

Menachem Begin från högerblocket Likud blev 1977 den förste premiärminister som inte representerade arbetarpartiet. Han var 1978 med om det historiska Camp David-avtalet, då han i förhandlingar med Egyptens Anwar Sadat och USAs Jimmy Carter säkrade fred med Egypten. Israel lämnade då över Sinai-området till Egypten.

Menachem Begin, den förste högerpolitiker att bli regeringschef i Israel. Var med om att förhandla fram Camp David-avtalet med Egypten 1978.

– Golda Meir var outtröttlig i sin passion för Israel, underströk Tor Carlid inför den talrika åhörarskaran i Israelgruppens samlingslokal. 1971 reste hon till Sverige och träffade bland andra företrädare för Samfundet Sverige-Israel samt framträdande politiker och kyrkliga företrädare.

Under Golda Meirs tid som israelisk regeringschef drabbades Israel – och världen – av massakern vid de olympiska spelen i München 1972, då den palestinska terrorgrupperingen Svarta September mördade 11 israeliska idrottsmän. Meir berordrade då underrättelsetjänsten Mossad att, i form av en operation som fick kodnamnet ”Guds vrede”, straffa de överlevande ansvariga bakom dådet. Meir och Israel valde att agera helt på egen hand, då man insåg att andra länder inte skulle lyfta ett finger för att bistå den judiska staten. 13 terrorister spårades upp och dödades under de följande 20 åren..

I oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överrumplingsattack mot Israel i det så kallade Yom Kippur-kriget. Efter inledande motgångar lyckades Israel avvärja attacken och gå till motangrepp, men såväl höga militärer som politiker – bland dessa Golda Meir och försvarsminister Moshe Dayan – fick utstå hård kritik för att landet inte var bättre förberett på anfallet. Dayan återkom dock som utrikesminister i Begin-regeringen 1977. Stor krigshjälte blev den blivande premiärministern Ariel Sharon. 2500 israeliska soldater dödades.

Moshe Dayan och Golda Meir tvingades avgå efter Yom Kippur-kriget.

Den 3 juni 1974, alltså på dagen för 39 år sedan när detta skrivs, avgick Golda Meir som israelisk premiärminister. Hon efterträddes av Yitzhak Rabin. Golda försvann från politiken och avled slutligen i cancer i Jerusalem den 8 december 1978, 80 år gammal. Under sin minnesvärda tid vid makten kallades hon både ”Israels moder” samt ”stålmormor”. 1982 kom storfilmen A Woman Called Golda med Alan Gibson som regissör. I huvudrollen som Golda Meir sågs den svenska storstjärnan Ingrid Bergman, som här gjorde sin sista filmroll.

Slutligen några citat som tillskrivs Golda Meir och som redovisades av Tor Carlid:

Man kan inte skaka hand med en knuten näve.

Det första jag fick lära mig som diplomat var att hålla tyst på olika språk.

Judar är populära bara som offer.

Vi kommer att få fred med araberna först när de älskar sina barn mer än de hatar oss.

Ingrid Bergman som Golda Meir i ”A Woman Called Golda”.

Jämtin, Bildt – och en kvinnlig bin Ladin

Glädje i Washington över bin Ladins död. Frågan är om Carin Jämtin är lika glad i dag.

Nej, Carin Jämtin ser inte ut att bli någon höjdare som Socialdemokraternas partisekreterare. I skuggan av nyheterna från Pakistan om terrorgurun och massmördaren Osama bin Ladins (1957-2011) fabulösa ändalykt föreslog Jämtin att en muslimsk högtid, på bekostnad av en befintlig svensk, bör införas som officiell svensk helgdag. Detta i syfte att understryka Sveriges mångkulturella karaktär.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson kommenterade:

Vad Carin Jämtin i princip säger är att nationaldagen eller en kristen helgdag ska avskaffas till förmån för en muslimsk helgdag. Jag tycker att utspelet är direkt osmakligt och jag undrar om detta är en ny officiell socialdemokratisk partilinje. Jag efterlyser därför besked från Håkan Juholt i frågan huruvida han instämmer i vad hans partisekreterare sagt om att svenska helgdagar ska avskaffas till förmån för muslimska högtider.

Det var som bekant Jämtin vilken, i egenskap av sossarnas dåvarande oppositionsborgarråd i Stockholm, inför senaste valet föreslog att butlers skulle befolka huvudstadens tunnelbana för att betjäna resande stockholmare. Tidigare har Jämtin på Facebook hyllat skribenten Donald Boström för dennes antisemitiska sagoberättande i Aftonbladet.

Carin Jämtin uppges nu ha åkt ner till Västra Götaland i syfte att bättra på sossarnas usla opinionssiffror inför omvalet i regionen den 15 maj. Jag tror inte riktigt hon lyckas, och med jäntan Jämtin i partitoppen torde Juholt kunna skrinlägga alla planer på maktskifte i valet 2014.

Om Jämtin ändå, mot all sans och balans, skulle få gehör för sitt vilda förslag om en muslimsk helgdag i Sverige föreslår jag att 1 maj får stryka på foten. Kanske till förmån för högtiden ashura, då rättrogna shiiter firar genom att plåga sig själva och sina barn till minne av Husseins död år 680.

Ashura i stället för 1 maj?

En annan känd Palestina-vän, utrikesminister Carl Bildt, har återigen gjort cyberrymden osäker genom att twittra. Den här gången knappade han in följande:

Worried by reports that Israel government will steal tax money from Palestinian authority. Unacceptable.

Jag vet inte vilka rapporter Bildt tagit del av, men vad som är verkligt oacceptabelt är att utrikesministern återigen – för vilken gång i ordningen? – ensidigt går ut och brännmärker Israel.

Svensk Israel-Information kommenterar:

Det är märkligt att utrikesminister Bildt inte kan hålla reda på skillnaden mellan att ”frysa” och att stjäla pengar. Det är ännu märkligare att vår högsta toppdiplomat offentligt via sin twitter kommer med grundlösa anklagelser. Anledningen till att tillfälligt frysa de skattepengar som Israels regering samlar in åt PA är rädsla för att Hamas ska få tillgång till dem.

Vi får nog aldrig höra den proletära palestinaaktivisten Carin Jämtin och överklassantisemiten Carl Bildt uttrycka någon som helst förståelse för Mellanösterns ännu så länge enda demokrati, Israel. Däremot kommer de säkerligen fortsätta klanta sig genom uttalanden/twittrande av ovan nämnt slag.

Jag må vara gammalmodig, men jag står fast vid att det är ovärdigt av en utrikesminister att offentligt kommentera allt från världshändelser till privat pyssel genom det dubiösa twittrandet.

Man kan med fog fråga sig vad Jämtin och Bildt anser om det faktum, att den beryktade flygplanskaperskan Leila Khaled (född 1944) från den palestinska terroristorganisationen PFLP besökt Sverige 30 april – 4 maj och bland annat 1 maj-talat hos Syndikalisterna samt framträtt vid ett helkvällsarrangemang för socialdemokratiska ABF; vid det sistnämnda evenemanget tillsammans med vänsterpartistiske Israel-hataren Dror Feiler.

Den grånade och obotfärdiga terroristen Leila Khaled.

Khaled var med och kapade TWA 840 på väg från Rom till Aten 1969, varvid planet tvingades ned i Syriens huvudstad Damaskus. I september 1970 – ”Svarta september” – fanns hon bland kaparna då fyra plan på kort tid kapades. Khaled kapade ett plan tillsammans med nicaraguanske terroristen Patrick  Argüello, vilken lyckligtvis dödades.

PFLP bär ansvaret för en lång rad blodiga terrorattacker genom åren och Leila Khaled är en av dess ledande företrädare. En polisanmälan lär ha lämnats in mot Leila Khaled för grova folkrättsbrott, och det är naturligtvis bakom lås och bom – eller framför en exekutionspluton – denna den internationella terrorismens kvinnliga motsvarighet till Osama bin Ladin hör hemma.