C och L silar mygg och sväljer kameler – samarbetar med tre extremistpartier

Några vänsterpartistiska favoriter genom åren: Josef Stalin, Che Guevara, V. I. Lenin, Mao Tse-tung och så förstås Karl Marx.

Den allt överskuggande orsaken till att Centerpartiet och Liberalerna valde att hoppa i säng med Stefan Löfven (S) och inte Ulf Kristersson (M) var att partierna ansåg att det viktigaste i svensk politik var att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Däremot bortsåg C och L helt från att uppgörelsen med Socialdemokraterna är beroende av Vänsterpartiet, ett parti vars historik är värre än alla andra partier tillsammans med undantag för S, vars historia är väl så obskyr.

Den före detta V-medlemmen, författaren och litteraturkritikern Magnus Utvik, publicerade 2018 en uppgörelse i bokform med sitt gamla parti Vänsterpartiet med titeln Partiet på kant med (v)erkligheten. en historia om solidaritet (Libris förlag). Utvik konstaterade bland annat, att V och dess föregångare är det enda parti som velat införa diktatur i Sverige.

I en debattartikel i Expressen den 17 augusti 2018 skriver Utvik:

Partiets historia rymmer en mörk skugga. Sveket mot alla kämpande män och kvinnor i de stalinistiska diktaturerna i östra Europa under det kalla kriget som offrade sin relativa frihet i kampen för rätten att bilda fria fackföreningar, strejka och sprida förbjuden litteratur. https://www.expressen.se/debatt/vansterpartisterna-har-inte-rent-mjol-i-pasen/

Förutom de för Vänsterpartiet besvärande fakta som Magnus Utvik tar upp måste man nämna att Sveriges kommunistiska parti (SKP), som Vänsterpartiet hette 1921-67, entusiastiskt stödde den så kallade Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 – uppgörelsen mellan Sovjetunionen och Nazityskland – vilken tillät Hitler att angripa Polen den 1 september 1939 och därmed ge upphov till Andra världskriget. Ett par veckor senare gick sovjetiska trupper in i en annan del av Polen.

SKPs partiorgan Norrskensflamman välkomnade Sovjets angrepp på Finland 1939.

Stödet för överenskommelsen mellan Stalin och Hitler innebar också att Moskva-lakejerna i SKP applåderade högljutt då Sovjet gav sig på lilla Finland den 30 november 1939 med målsättningen att inlemma vårt östliga broderland i det sovjetiska imperiet. Kommunistpartiets agerande 1939-41 är antagligen den värsta skamfläcken i svensk partipolitisk historia.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti/Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet kommunisterna/Vänsterpartiet – partiets samtliga namn sedan starten 1917 – har alltid haft gott om medlemmar och sympatisörer som varit beredda att sälja ut det svenska fosterlandet för en grynvälling till husbonden i Moskva. Partiet mottog ända fram till kommunismens fall rundhänt ekonomiskt stöd från såväl Sovjetunionen som Östtyskland för att kunna undergräva demokratin i Sverige.

Ännu i denna dag fortsätter det totalitära tänkandet inom det här beskrivna partiet. Magnus Utvik framhåller således att Vänsterpartiet 2017 demonstrerade tillsammans med det stalinistiska Kommunistiska partiet (KP) mot NATO och att V i Umeå firade 1 maj 2018 tillsammans med KP.

Det är alltså det här partiet som Centerpartiet och Liberalerna har givit vetorätt över uppgörelsen med sosseriet med det enda syftet att stänga ute SD från politiskt inflytande. Därtill kommer, vilket är nästan ännu allvarligare, att samarbetspartierna S och MP inte är särskilt mycket bättre än V. Tala om att sila mygg och svälja kameler!

Annie Lööf och Jan Björklund tycks ha för sig att Socialdemokraterna är något slags lagom mittenparti som det är den naturligaste sak i världen att samverka med i syfte att få igenom liberala reformer. Detta är emellertid ingenting annat än vanföreställningar av grav natur. För att apostrofera Rebecca Weidmo Uvell i Expressen den 10 januari 2019:

Socialdemokraterna är illröda, de ligger inte ens nära mitten. Efter en period under Göran Persson, där det fanns hopp om rimlig ekonomisk politik, har tyvärr partiet sedan 2006 gått tillbaka vänsterut, där företagen är fienden och människor med tvång och skatt ska styras. https://www.expressen.se/debatt/-vakna-upp-ur-er-drom-s-ar-inget-mittenparti/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb&fbclid=IwAR0ic0azZIPf0wlfCZtHZqhhhQi_3ehHYP1jxIZpXFb4Y144jebgSxI17S8

Till detta måste läggas sosseriets mörka historia: det parti som brukar anklaga Sverigedemokraterna för att ha ”nazistiska rötter” har självt inte bara ett och annat skelett utan en hel kyrkogård i garderoben. Det var den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén som tog initiativet till den motion om inrättandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala som sedan godkändes av alla partier. När institutet var ett faktum 1921 var Hjalmar Branting (S) statsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Gunnar och Alva Myrdal – socialdemokrater och steriliseringsivrare.

De uppburna socialdemokratiska makarna Gunnar och Alva Myrdal föreslog i boken Kris i befolkningsfrågan (1934) bland annat att ”sinnesslöa” och ”imbecilla” mödrar skulle tvångssteriliseras i syfte att förbättra den svenska ”folkstammen”. Samtidigt skulle föräldrarna i mångt och mycket fråntas ansvaret för barnuppfostran, som i stället alltmer skulle övergå till samhället.

Tvångssteriliseringar, liksom mycket annat av det makarna Myrdal föreslog, inlemmades omgående i den socialdemokratiska och därmed nationella politiken. Det beräknas att 1934-76 omkring 63 000 personer steriliserades av familjepolitiska men också rashygienistiska skäl.

Hösten 1938, i samband med Nazitysklands annektering av Österrike genom Anschluss, krävde vidare den socialdemokratiska svenska regeringen att den nationalsocialistiska regimen i Berlin skulle se till att tyska judar fick stora ”J” stämplade i sina pass så att det skulle bli lättare att hindra dem från att komma in i Sverige. De judar som avvisades dog senare nästan undantagslöst i de nazistiska dödslägren.

Under kriget drev vidare den av Socialdemokraterna dominerade samlingsregeringen, så länge det gick bra för Hitlers trupper, en lismande undfallenhetspolitik gentemot Tredje riket med censur och beslag av tyskfientliga publikationer och tillåtande av tyska trupptransporter genom Sverige. Den prototalitära socialdemokratiska utrikespolitiken slutade inte där. Under Palme-tiden kom Sverige att genom skattefinansierat bistånd understödja ett betydande antal marxist-leninistiska regimer och rörelser i Tredje världen och intimt samarbeta med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Yassir Arafat och Olof Palme förenades i sin avsky för Israel och judarna.

Med Olof Palme, som med sin bornerade överklassbakgrund insupit antisemitismen med modersmjölken, skedde också ett brott med socialdemokratins positiva inställning till den judiska staten Israel. Den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken blev nu hätskt Israel-fientlig och PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat inbjöds bland annat att tala i Storkyrkan i Stockholm. Denna politik fortsätter som bekant in i våra dagar med svenskt miljardstöd till palestinaarabiska rörelser som vill utplåna Israel.

Det är ingen tillfällighet att Socialdemokraterna genom åren varit beroende av det gamla kommunistpartiet, numera kallat Vänsterpartiet, för att kunna bilda regering. Dock har kommunisterna aldrig tagits med i regeringarna. Det är mer än man kan säga om Miljöpartiet, ett parti som består av klimatalarmister, chemtrailstroende, jihadistkramare och tokiga fruntimmer av båda könen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/

En veritabel mardröm, för Sverige i allmänhet och alla glesbygdsbor som är beroende av bilen som fortskaffningsmedel i synnerhet, vore om det bilfientliga MP, som det nu florerar rykten om, fick ta över ansvaret för trafiken i en ny rödgrön regering med stöd av V, C och L. Daniel Helldén, Stockholms stad utskällda trafikborgarråd, har nämnts som tänkbar kandidat för posten som infrastrukturminister. http://www.pressen.se/9776959.html

Islamisten Mehmet Kaplan (MP) var bostadsminister i en tidigare rödgrön regering. Fick avgå när han bevisades ha haft kontakter med turkiska fascister.

Inför de fortsatta turerna om regeringsbildningen, vilka är fler och mer invecklade än någon kan hålla reda på, finns det som jag kan se åtminstone två stora frågetecken: Kommer Stefan Löfven att kunna erbjuda Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet sådana löften att V kan godkänna en S+MP-ministär med stöd av C och L? I så fall: kommer C och L i sin tur att godkänna eftergifterna gentemot V, som båda partier sagt sig vilja hålla borta från regeringspolitiken? Alternativet är ett extraval i början av april.

Och om svaret på båda dessa frågor blir ”ja” – hur länge kommer en regering av skisserat slag att hålla innan den går upp i atomer till följd av sina inneboende motsättningar?

Den som lever får se. En ofrånkomlig följd av en eventuell regeringsbildning enligt ovan är tillkomsten av ett konservativt block i form av M+SD+KD och detta alldeles oavsett vad de tre partiernas företrädare tycker om det. Det är inte så illa. Inte alls så illa.

Ny lag om polsk delaktighet i Förintelsen: Polen skämmer ut sig

Skylt med text på tyska och polska i Auschwitz-Birkenau.

Den polska senaten har med de mycket klara röstsiffrorna 57-23 antagit en kontroversiell lag som skall göra det olagligt att hänvisa till polackers deltagande i den nationalsocialistiska Förintelsen i samband med Andra världskriget. Den som exempelvis talar om ”polska dödsläger” riskerar fängelse enligt den nya lagen, vilken nu också har undertecknats av Polens president Andrzej Duda och därmed trätt i kraft. http://www.aljazeera.com/news/2018/02/poland-senate-passes-controversial-holocaust-bill-180201072130990.html

Den nya polska lagen tycks ha väckt mest negativ uppmärksamhet i den judiska staten Israel samt i USA, medan intresset (förutom i judiska kretsar) i Europa inklusive Europeiska unionen (EU) varit betydligt svalare med Ukraina som undantag. Michael Oren, Israels ställföreträdande premiärminister för diplomati, har citerats: ”Vad som startar med förnekelse av Förintelsen slutar med  förnekelse av vår rätt att försvara oss.” https://www.timesofisrael.com/israel-condemns-passing-of-polish-holocaust-law-but-takes-no-immediate-action/

Tidigare utrikesministern, knesset-medlemmen Tzipi Livni, har kallat den nya polska lagen ”en dubbel spottloska i Israels ansikte”. Heather Nauert, talesperson i det amerikanska utrikesdepartementet, har sagt att termen ”polska dödsläger” visserligen är felaktig men att den omdiskuterade polska lagstiftningen riskerar ”underminera yttrandefrihet och akademisk debatt”.

En karta över dödsläger, större koncentrationsläger och judiska ghetton i Polen under Andra världskriget.

Många polacker är angelägna om att motverka aversionen mot judar och är medvetna om den historiska antisemitismen i sitt hemland. Det blev uppenbart för mig då jag 2009 deltog i en studieresa till Polen som arrangerades av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) sedan jag bidragit med ett ekonomiskt tillskott till upprustningen av en judisk begravningsplats i den lilla staden Bodzentyn nära Kielce. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/09/08/det-judiska-polen-i-bodzentyn-och-kielce/

Det är dock oomtvistligt att antisemitismens fula tryne fortfarande är en beklaglig verklighet i dagens Polen. Enligt en undersökning i regi av Centrum för forskning om fördomar vid universitetet i Warszawa, presenterad i den polska riksdagen sejmen, ställde sig mer än hälften av undersökningens deltagare bakom klassiska konspirationsteorier såsom att judarna kontrollerar världen genom media och banker.

90 procent av deltagarna hade aldrig träffat en jude. Antisemiter i Polen skyller vidare fortfarande Jesu död på judarna och tror att blod från kristna ingår som en del i judiska ritualer. https://forward.com/news/world/191155/poland-poll-reveals-stubborn-anti-semitism-amid-je/

Folkmordsorganisatören Reinhard Heydrich – tilltänkt efterträdare till Hitler.

Det var förvisso Nazityskland som administrerade den nationalsocialistiska dödsindustrin i samband med Andra världskriget. Dödsläger i Polen av typ Auschwitz-Birkenau, Treblinka, Belzec, Sobibór, Lublin-Majdanek och Chelmno var således snarare nazityska än ”polska”. Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939, som föregick och var en förutsättning för Andra världskrigets utbrott, medförde att Polen delades upp i sovjetiska och tyska intressesfärer varvid Stalins Sovjetunionen och Hitlers Tyskland gav varandra fria händer i respektive ockupationsområden.

Enligt den nazityska strategin, som den utformats av säkerhetschefen och förintelseorganisatören Reinhard Heydrich (1904-42), skulle lokalbefolkningen i ockuperade länder och områden i möjligaste mån involveras i judeutrotningen. Den traditionella antisemitismen i Polen men också i exempelvis Ukraina och de baltiska staterna underlättade denna strategi. Mer om Heydrich, Hitlers tilltänkte efterträdare, här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Reinhard_Heydrich

Under Förintelsen dödades mer än tre miljoner av de ursprungligen 3,2 miljoner polska judarna. Före Andra världskriget bestod närmare en tredjedel av Polens befolkning av olika minoritetsgrupper: 13,9 procent ukrainare, 10 procent judar, 3,1 procent vitryssar, 2,3 procent tyskar och 3,4 procent tjecker, litauer och ryssar. https://en.wikipedia.org/wiki/The_Holocaust_in_Poland

På orten Jedwabne genomfördes i juli 1941 en massaker på 340-400 judar vilken först antogs vara orkestrerad av tyska Einsatz-kommandon. Det visade sig emellertid att de ansvariga varit ett 40-tal polacker från intilliggande orter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_i_Jedwabne

Ett monument över judemassakern i polska Jedwabne.

Även efter krigsslutet förekom på flera platser i Polen pogromer vilka garanterat utfördes av polska medborgare. Den mest kända och omfattande av dessa massakrer genomfördes i staden Kielce, huvudort i regionen med samma namn, den 4 juli 1946 då 42 judar bragtes on livet och ett 50-tal skadades. I Kielce hade 1918 fyra judar mördats i en pogrom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pogromen_i_Kielce

Antisemitismen behöll sitt grepp också i det kommunistiskt styrda, efterkrigstida Polen liksom var fallet i andra öststater såsom Tjeckien och Ungern. Den kulminerade i en kampanj 1967-70 som tvingade merparten av de omkring 25 000 judar som då fanns i landet att emigrera. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/11/09/det-judiska-polen-v-kommunistisk-antisemitism/

En av dem som flydde Polen 1968 var historikern Jan Tomasz Gross (född 1947), som i dag är professor i War and Society vid Princeton-universitetet i USA. Gross, som är av judisk släkt, har ingående studerat polskt judemördande. Han har i en artikel skrivit: ”Polacker dödade fler judar än tyskar under Andra världskriget.” Gross mest kända bok, Neighbors (2001), handlar om den ovan nämnda massakern i Jedwabne där Gross kom fram till att så många som 1600 judar kunde ha mördats av polacker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Tomasz_Gross

Polen hamnade 2016 på tionde plats på Simon Wiesenthal Centers årliga lista över prominenta antisemiter i världen på grund av att polska åklagare förhört Gross och hotat med fängelse för att denne alltför ingående studerat den polska medverkan till massmordet på sex miljoner judar. På samma lista kom vår egen utrikesminister Margot Wallström på åttonde plats för påståenden om israeliska ”utomrättsliga avrättningar”. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

Historikern Jan Tomasz Gross hotas av åtal på grund av sina studier i polsk förintelsehistoria.

Den polska staten har också hotat dra tillbaka en statlig utmärkelse Gross erhöll 1996. Gross har fått stöd av akademiker såväl i Polen som utomlands.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6411054

I dag finns i Polen cirka 10 000 judar vilket är ett avsevärt mindre antal än i Sverige. Det måste understrykas att mycket långt ifrån alla etniska polacker är antisemiter och det går även att skönja ett ökat intresse i landet för det judiska. Det är också välbelagt att en del polacker skyddade förföljda judar under kriget. Jag kan mycket väl förstå att polska myndigheter har tröttnat på historiskt inkorrekta uttryck som ”polska dödsläger”. Polen skämmer dock ut sig internationellt när man vill inskränka yttrandefriheten och hotar seriösa historiker med åtal och fängelse.

Att det fanns polacker med i bilden i samband med judeutrotningen kan ej förnekas, och även rent allmänt ställer jag mig mycket tveksam till att förbjuda åsikter: även felaktiga sådana måste enligt min mening få uttryckas, annars hamnar vi lätt i ett för det demokratiska och fria samhället bekymmersamt läge.

 

 

 

 

 

 

 

Ryskt-kinesiskt militärsamarbete skall ge ny världsordning, konkurrera ut USA

The Russia-China rapprochement is a sign of the changing world order, in which the West is still very relevant, but no longer dominant.

Så utlät sig den ryske säkerhetsexperten Dmitrij Trenin den 9 maj, samma dag som Ryssland på Röda torget i Moskva högtidlighöll 70-årsminnet av segern i vad som med ryskt språkbruk kallas Stora fosterländska kriget – det vill säga Andra världskrigets senare fyra år – med en massiv militärparad samt flyguppvisning för en rumphuggen skara utländska gäster.

 Putin får tolkat för sig vad hans kinesiske kollega Xi har att säga om det ryska segerfirandet den 9 maj. Även Kina var med på den segrande sidan 1945. Foto: EPA

Den mest prominenta av dessa gäster var Kinas president Xi Jinping, som hade hedrats med att placeras närmast sin ryske motsvarighet Vladimir Putin. Kina, som då styrdes av Chiang Kai-shek och nationalisterna, var som bekant också med på segrarsidan 1945.

Foton som togs vid tillfället avbildar två mysande statschefer, och en rapport i brittiska The Telegraph den 13 maj visar att det fanns viss anledning för de båda herrarna att se nöjda ut:

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/11600118/How-China-and-Russia-are-teaming-up-to-erode-American-dominance.html   

Rapporten, med rubriceringen ”How China and Russia are teaming up to erode American dominance”, pekar på att de båda stormakterna inte bara var för sig är i färd med att rusta upp sina militärstyrkor utan också söker ett närmare samband med varandra. Således interagerar de båda länderna den 11-21 maj i en gemensam flottmanöver i Medelhavet involverande tio örlogsfartyg. 

Flottmanövern kommenteras den 11 maj av den ryska nyhetsbyrån Interfax på följande sätt:

http://rbth.co.uk/russian-chinese_naval_exercise_gets_underway   

Manövern, som är den första i sitt slag, påvisar ett allt starkare band mellan Moskva och Peking som formellt inte är förenade i någon militärpakt. Enligt Interfax är inte övningen riktad mot någon tredje part, men det kan råda liten tvekan om att ryssar och kineser på detta sätt vill visa västmakterna i allmänhet och NATO och USA i synnerhet att de båda länderna är på gång att med full kraft utmana väst om den globala militärdominansen.

Ryssland och Kina kan ännu inte fullt ut mäta sig med USA och NATO vad beträffar det senaste inom militärteknologi, men båda länderna har moderniserat sina väpnade styrkor och är på väg att sluta gapet.

 Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979 varade i 27 dagar och krävde 40 000 människoliv.

Folkrepubliken Kinas president sedan 2012, Xi Jiping, lovade vid sitt makttillträde att ”bygga den kinesiska drömmen” som omfattar ”den stora föryngringen av den kinesiska nationen”. En icke obetydlig del av denna målsättning inbegriper att få fart på den kinesiska militärapparaten med en personal om 2,3 miljoner man, tre gånger så många som vad Ryssland förfogar över. Kritiker har pekat på att den kinesiska krigsmaskinen under årens lopp har försvagats märkbart samt blivit korrumperad och föga stridsduglig.

I en rapport till kongressen nyligen sammanfattade det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon det kinesiska ledarskapets militära målsättning på följande sätt: ”Chinese leaders see a strong military as critical to prevent other countries from taking steps that would damage China´s interests and to ensure China can defend itself, should deterrence fail.”

Rapporten kommenteras av sajten The Diplomat den 11 maj här:

http://thediplomat.com/2015/05/what-the-pentagon-thinks-of-chinas-military/

President Xis föresats att modernisera och effektivisera den kinesiska Folkets befrielsearmé medför en ökning av militärutgifterna från föregående år till motsvarande 85 miljarder brittiska pund eller 1,1 biljoner kronor. Det innebär en påspädning av militärbudgeten med tio procent sedan 2014. Flottan, som redan nu är störst i Asien med fler än 300 krigsfartyg enligt Pentagon, kommer att tilldelas en försvarlig del av nämnda budget.

Peking förfogar i nuläget över 25 jagare och bygger nu vid ett skeppsvarv i nordöstra Kina landets andra hangarfartyg, ett exempel så gott som något på att Kina vill få mer att säga till om på världshaven. Kineserna satsar också på att öka beståndet av ubåtar, som nu enligt ovan nämnda Pentagon-rapport omfattar 59 dieseldrivna och nio atomdrivna farkoster av detta slag.

Den kinesiska krigsmakten saknar emellertid inte problem. I de militära enheterna finns ett övermått av soldater i icke-stridande befattningar samt brist på erfaret befäl, som inte deltagit i strider utomlands sedan det Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979.

Kina invaderade då Vietnam sedan vietnameserna störtat den omänskliga, och med Kina lierade, Pol Pot-regimen i Kambodja och hotade med att erövra den vietnamesiska huvudstaden Hanoi. Vietnameserna försvarade sig dock tappert och den kinesiska invasionsarmén tvingades retirera. Peking försökte föga framgångsrikt bortförklara debaclet med att man endast velat ge vietnameserna ”en läxa”. Kriget varade bara i 27 dagar men krävde 40 000 i döda.

 General Xu Caihou fälldes för att ha tagit emot mutor.

President Xi Jinping är också ordförande i Kinas Centrala militärkommission och har avskedat ett antal höga militärer i syfte att få bukt med den utbredda korruptionen inom den kinesiska militärapparaten. Den högst rankade av dessa var general Xu Caihou, som anklagades för och erkände mutbrott. Den 71-årige Xu, som nyligen avled i cancer, var ej endast vice ordförande i den Centrala militärkommissionen utan också medlem i det styrande kommunistpartiets mäktiga politbyrå.

Mer om fallet Xu i BBC News den 16 mars:

http://www.bbc.com/news/world-asia-china-31901941

Rysslands krigsmakt är vad gäller numerären bara en tredjedel så stor som Kinas motsvarighet men har gott om materiel av typ stridsvagnar och artilleri, som man anklagas för att ha använt i samband med Moskvas uppbackning av proryska separatisters kamp mot regeringen i Ukraina. Mellan 2005 och 2014 fördubblade Ryssland sina militärutgifter.

Den dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev deklarerade 2010, att Ryssland avsåg spendera 13 biljoner rubler eller 3,4 biljoner kronor på militär upprustning under den närmaste tioårsperioden. Enligt planerna skall 70 procent av den totala ryska beväpningen vara fullt modern i höjd med 2020. Under 2015 har den ryska militärbudgeten ökat med 33 procent till 3,3 biljoner rubler, även om det finns en medvetenhet om att man kanske måste slå av något på ökningstakten till följd av sjunkande oljepriser och västliga sanktioner.

Här följer en tabellarisk jämförelse mellan de ryska och kinesiska styrkeförhållandena hämtad ur The Telegraph den 13 maj 2015:

Under innevarande år kommer den ryska krigsmakten att begåvas med 50 nya interkontinentala ballistiska missiler med kärnvapenbestyckning plus 200 nya stridsflygplan. Flera nya vapen, exempelvis stridsvagnar av typ Armata, visades upp för inbjudna utländska dignitärer vid segerfirandet i Moskva den 9 maj vilket dock bojkottades av praktiskt taget hela västvärlden och många andra länder. Till slut tackade till och med Nordkoreas bisarre diktator Kim Jong-un, som fått en specialinbjudan av Moskva, nej till begivenheten – formellt av inrikespolitiska skäl.

Vilket nog kan äga sin riktighet: Kim har enligt sydkoreanska underrättelseuppgifter bland annat varit upptagen med att avrätta sin egen försvarsminister, general Hyon Yong-chol, vilken skall ha somnat under en föredragning av Kim och dessutom ”svarat” denne. Hyon skall ha avlivats medelst luftvärnskanon. Några veckor dessförinnan skall 15 personer ur den nordkoreanska eliten ha avrättats.

Här en rapport från Al Jazeera om Hyons avrättning:

http://www.aljazeera.com/news/2015/05/north-korea-executes-defence-minister-pyongyang-hyon-yong-chol-150513045227664.html

 Försvarsminister Hyon Yong-chol: avrättad med luftvärnskanon.

Ryssarna tycks dock inte ha besvärats nämnvärt av manfallet på åskådarläktarna på Röda torget, som skarpt kontrasterade mot hur det såg ut vid 60-årsfirandet 2005 då en leende Vladimir Putin sågs vinka mot åskådarna tillsammans med bland andra USAs och Frankrikes presidenter George W. Bush respektive Jacques Chirac. Att vi nu befinner oss mitt i ett nytt kallt krig är alldeles uppenbart.

Den officiella ryska ståndpunkten är att Ryssland just nu upplever en ”ny våg av patriotism”, vilket säkerligen stämmer. Frågan är bara i vad mån denna nyfunna fosterlandskärlek är en spontan företeelse eller en skapelse från ovan av den sovjetnostalgiska statsmakten.

Nyhetsbyrån Interfax gör ingen hemlighet av att den ”nya” patriotismen riktar sig mot västvärlden, enkannerligen USA:

http://rbth.co.uk/opinion/2015/05/13/victory_day_2015_china_merkel_and_the_new_russian_patriotism_45975.html

”If we defeated the Nazis at such enormous sacrifice, then why should we care about the sanctions and an economic crisis?” – this was the message that hovered over the celebrations. The large-scale, even pompous celebrations of Victory Day this year were precisely what was demanded by an overwhelming majority of the population, which now acutely feels the need to take pride in its country, even if the cause of this pride lies 70 years in the past. Essentially Victory Day has become a crucial part of the Russian national idea, the Russian ideology. We can consider that the current anniversary  was a victory for the ”new Russian patriotism”, an integral part of which is now not only pride in a glorious past, but also a strong anti-Western, primarily anti-American sentiment. 

 Glada miner efter undertecknandet av Molotov-Ribbentroppakten i Moskva 1939, som sparkade igång Andra världskriget. I främre ledet från vänster syns Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop, Sovjetunionens diktator Josef Stalin och sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov.

Slutligen kan jag inte underlåta att påminna om, att även om Sovjetunionen starkt bidrog till segern över Nazityskland 1945 så var det den sovjetisk-tyska Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 som möjliggjorde kriget. Moskva räknar krigsutbrottet till den 22 juni 1941, då Tyskland angrep Sovjetunionen och inte den 1 september 1939 då tyskarna gick in i Polen med Moskvas välsignelse; ett par veckor senare invaderade sovjetiska trupper östra delen av Polen.

Demokratiskt haveri på bred front efter SDs framgångar

 Glada miner efter Björn Söders utnämning till riksdagens andre vice talman.

Sönderrivna valsedlar och hån – så beter sig ledamöterna i Riksdagen

I dag, måndagen den 29 september 2014, utsågs Sverigedemokraternas Björn Söder, född 1976, till riksdagens andre vice talman. Ett synnerligen väntat val emedan denna förtroendepost enligt demokratisk praxis tillfaller riksdagens tredje största parti. Detta tilltalade inte Vänsterpartiet, vars ledare Jonas Sjöstedt krävde sluten omröstning i kammaren trots att Söder var ensam kandidat till posten.

Att det var just Vänsterpartiet, som för knappt en generation sedan kallade sig kommunistiskt, som inte accepterade de demokratiska spelreglerna var minst av allt någon sensation.

På den tiden partiet kallade sig Sveriges kommunistiska parti (SKP) betraktade man sovjetdiktatorn Josef Stalin som världens frälsare och stödde emfatiskt Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939, som tillät Sovjetunionen och Nazityskland att dela Polen sinsemellan och de tyska nazisterna att våldföra sig på Danmark, Norge, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Jugoslavien med flera länder.

 Hitlers och hans anhangs inmarsch i Paris 1940 gillades högt och rent av Vänsterpartiets kommunistiska föregångare.

En av samma partis nuvarande riksdagsledamöter uppträdde i dag i riksdagskammaren iförd en T-tröja med texten ”SD=rasister” och bröt sålunda mot såväl klädkod som demokratisk anständighet.

I samband med den något turbulenta omröstningen om Söders talmansskap utmärkte sig emellertid även representanter för andra partier. Moderaten Sofia Arkelsten betedde sig  enligt partikamraten  Malin Lundgren (Twitter) som ”16-åriga F!-väljare”. Detta mot bakgrund av att hon rivit sönder en tryckt valsedel med Björn Söders namn på och på densamma skrivit: ”Blankröst redo.” Sedan är folk förvånade över att det finns ett politikerförakt.

Vänsterfascistiske fejkhistorikern och påhittade pansarofficeren Henrik Arnstad krävde å sin sida  i ett tweet,  att de sex icke-sverigedemokrater som röstade på Söder skulle registreras.

Sajten Nyheter i dag redogör via länken överst för pajaserierna i riksdagen under dagen.

http://www.dn.se/debatt/folj-fn-lag-mot-rasism-och-tvinga-sd-att-bekanna-farg/

I dag menar vidare två professorer på DN Debatt – länken här ovan – att ”rasistiska” partier bör förbjudas. Det är Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet  samt Elena Namli, professor i etik vid Uppsala universitet, som bland annat uppmanar en ny regering att ”förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering”.

Att det egentligen är SD som avses framgår av denna passus i debattartikeln:

Alldeles oavsett om vi betecknar Sverigedemokraternas ideologi som ”rasistisk”, ”främlingsfientlig”,”invandringskritisk”, ”nationalistisk” eller något annat, så vet vi alltså detta: partiet underblåser rasismen genom att peka ut en viss samhällsgrupp som roten till alla problem.

Jaså, det vet vi? Vad debattörerna icke uppmärksammat är att SD i allt väsentligt riktar sitt kritiska sökarljus mot den av svenska regeringar under en följd av år alldeles hämningslösa immigrationspolitik och inte mot de laglydiga individer som kommit hit.

 Professor Stefan Jonsson ropar på förbud.

Att partiet vill utvisa grovt kriminella immigranter utan medborgarskap eller personer som inte har laglig rätt att vistas här är en helt annan sak. Sådana distinktioner tycks dock de bålda akademikerna på DN Debatt inte mäkta med, det blir för komplicerat. Och ”underblåsa rasismen”? Den saken sköter den havererade massinvandringspolitiken med åtföljande integrationsproblem så bra på egen hand.

Andreas Johansson Heinö på den borgerliga tankesmedjan Timbro har i ett tweet instämt i de båda professorernas synpunkter, så tillvida att han anser att kravet på förbud mot ”rasistiska” organisationer/partier är ”Inte orimligt”. Dock pekar han på gränsdragningsproblem och på att Jonsson tidigare utnämnt Folkpartiet till ett rasistparti.

Krav på förbud mot vad som med ett svepande språkbruk kallas ”rasistiska” grupperingar måste tyvärr sägas ligga helt i linje med den allmänna utvecklingen inom EU-sektorn. Enligt  direktiv från Europaparlamentet skall det således, genom antagandet av en ny ”gummiparagraf”, bli möjligt att stoppa ekonomiska bidrag till partier som anses bryta mot EUs så kallade grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter.

 Tidigare EU-parlamentarikern Göran Färm (S) vill dra in EU-anslagen till olämpliga partier.

Socialdemokraten Göran Färm är en av de EU-politiker som drivit på hårdast om att dra in bidragen till partier som ogillas i maktens Bryssel. Det var sedan Färm upptäckt att det lilla, numera avsomnade, svenska partiet Nationaldemokraterna i något sammanhang kommit i åtnjutande av EU-bidrag som han krävde en förändring av bidragsreglerna. De partier som fortsättningsvis ansöker om EU-bidrag skall kunna visa upp dokumentation som, enligt Expo, klargör att man är ”ett parti som ställer upp på demokrati och står upp för medborgerliga rättigheter”.

http://www.expressen.se/kultur/vilket-sverige-ar-det-ni-inte-kanner-igen/

Det kommer definitivt inte som någon sensation för denna bloggare, att även det självutnämnda politiska oraklet, riks-HBTQ-personligheten Jonas Gardell, känt sig manad att i kölvattnet av SD-Söders utnämning till andre vice talman knacka ner sina visdomsord om utvecklingen i Sverige. Han gör det dock ur ett något annorlunda perspektiv: han angriper dem som anser att Sverigedemokraternas frammarsch skulle vara något ”osvenskt”.

Gardells inlägg kan läsas via länken närmast här ovan.

 Gardell har en poäng: ingenting biter på SD!

Gardell drar till den ändan upp företeelser såsom det i början av 1920-talet etablerade Rasbiologiska institutet i Uppsala, tvångssteriliseringar, diskrimineringen av romer samt – givetvis – det forna förbudet mot homosexualitet. Inget av dessa fenomen har givetvis det bittersta med SD att göra. Tvärtom: samtliga dessa företeelser initierades och understöddes av föregångarna till de flesta av de äldre partier som i dag sitter i riksdagen. Ej heller har de ett dugg med SDs nuvarande politik att göra.

Vad som inte lämnar Jonas Gardell någon ro är att ingenting tycks bita på det förhatliga SD:

Särskilt som det inte verkar bita hur man än försöker angripa denna svulst av fascism och främlingsfientlighet som nu växer alltmer accelererat i det svenska samhället. Att ta debatten hjälper inte, att inte ta debatten hjälper inte, svulsten verkar dessutom immun mot politiska skandaler som skulle få vilket annat parti som helst att rasa ihop.

Här har han faktiskt en poäng, Gardell. Det han borde inse är givetvis att angreppen mot Sverigedemokraterna inte lönar sig, eftersom partiets väljare och sympatisörer sedan länge blivit klara över att den hiskeliga djävulsmålning Gardell och en hoper andra demokratihaverister på bred front sömngångaraktigt utsätter partiet för har föga eller inget med verkligheten att göra.

 

Tjänstefel att ej spionera på V(PK)

Lars Ohly med några av det gamla partiets ikoner: Stalin, Marx, Lenin.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17016237.ab

Ovan berättas via Aftonbladet hur den svenska Säkerhetspolisen (SÄPO) under många år lät sin medarbetare Hans-Erik Sjöholm infiltrera först Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och därefter efterföljaren Vänsterpartiet (V). När han intervjuas av Aftonbladet menar förre partiledaren Lars Ohly bland annat att det är litet ”Kalla Anka” över detta och att SÄPO borde använda sina resurser bättre.

Sjöholm för sin del beskriver hur han gjorde sitt bästa för att smälta in i den extrema vänstermiljön gennom att klä sig i flanellskjorta med mera. Han lyckades bli vän med bland andra riksdagsledamoten Jens Holm, till vilken han blev hembjuden. Holm hade kontakter med den colombianska Farc-gerillan och var djurrättskativist, miljöer som är av intresse för SÄPO.

Jens Holm (V) med kontakter med den vänsterextrema colombianska Farc-gerillan.

Självklart spelar nu Ohly, som in i det längsta valde att kalla sig kommunist, och hans partikamrater upprörda, men vad hade man egentligen förväntat sig? Hade SÄPO inte bemödat sig om att hålla koll på detta notoriska förrädarparti, som under hela sin historia hade intima förbindelser med kommunistdiktauren Sovjetunionen och dess vasallstater så länge dessa existerade, främst Östtyskland, hade det rört sig om grovt tjänstefel.

Som twittraren Tommie Ullman uttrycker det:

Om ledande i V ville ha ”Proletariatets revolutionära diktatur” var det kanske klokt att Säpo höll koll på dem?

Bättre och mer kärnfullt än så kan det knappast sägas. Inom SKP/VPK/V har det alltid funnits förespråkare för våldsam revolution, även om detta drag säkert är mindre framträdande nu än under Kalla krigets dagar då det strömmade in pengar till kommunistpartiets bankkonton från husbonden i Moskva för att man skulle kunna underminera det demokratiska svenska samhället. Först med Michail Gorbatjovs makttillträde blev det annat.

Dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) stödde Molotov-Ribbentroppakten 1939, som utgjorde förutsättningen för att Andra världskriget skulle kunna bryta ut.

Om man som Holm har/hade kontakter med utländska revolutionärer och våldsbenägna svenska miljöer får man faktiskt räkna med att bli övervakad. Hans-Erik Sjöholm borde därför ha medalj, inte tadel, för sitt förtjänstfulla arbete i demokratins tjänst.

Inga krigsrubriker när V tappar 2,0 procent

United Minds/Aftonbladet april 2013: SD 10,1 procent och tredje största parti.

I opinionsinstitutet Ipsos senaste  mätning backar Sverigedemokraterna med 1,3 procentenheter till 6,7 procent. SD är därmed fjärde största parti knappt före Folkpartiet på 6,6. Naturligtvis blir det krigsrubriker på löpsedlarna.

När samma SD ungefär samtidigt noteras för 10,1 procent i United Minds/Aftonbladets väljarbarometer för april 2013, som omfattar tiden 18 mars till 21 april, och åter seglar upp som tredje största parti, är det så gott som tyst. Med undantag för att partiet faktiskt går tillbaka med ”hela” 0,2 procentenheter jämfört med föregående mätning…komik på hög nivå. Läs mer här:

http://www.politico.se/artikel/6250/sd-tredje-st%C3%B6rst-i-united-minds-f%C3%B6r-april/

De vill ju så förtvivlat väl att SD skall sjunka som en sten i opinionen, de kära etablissemangsjournalisterna. De slår nästan knut på sig själva för att få till det. Detsamma kan väl sägas gälla förgrämda SD-avhoppande twittrare av typ Dragan Klaric och Tommy Funebo.

En teori som omhuldas bland extremnationella SD-kritiker är vidare att den marginella tillbakagången beror på uteslutningen av Patrik Ehn med flera inte riktigt rumsrena tidigare SD-medlemmar, som brukar applåderas av denna typ av personer och sajter. De blir martyrer för SDs så kallade men icke-existerande PK-fiering.

En betydligt mer närliggande förklaring är att tillbakagången har att göra med att SD inte synts i rampljuset speciellt mycket under de senaste månaderna, då Socialdemokraterna hamnat i fokus genom den fortfarande pågående så kallade Omar Mustafa-affären. Noteras bör i det sammanhanget att S-debaclet inte verkar ha skadat det största oppositionspartiet i mätningarna. I United Minds går man således upp 0,2 procentenheter till 31,8. procent.

Jimmie Åkesson under sitt bejublade vårtal med nya partiloggan i bakgrunden. Foto: Photo2be

Efter Jimmie Åkessons av anhängarna bejublade vårtal den 27 april och uppmärksammade debatter mot integrationsminister Erik Ullenhag och jämställdshetsminister Maria Arnholm – den senare för övrigt en gång i tiden chef för rabiate SD-hataren Bengt Westerbergs stab – finns dock möjligheten att det börjar gå uppåt i SD-opinionen igen. Någon större dramatik har det för övrigt aldrig varit fråga om – i den nyligen offentliggjorda genomgången av de senaste åtta opinionsmätningarna är SD som vanligt tredje största parti.

Inte bara Sverigedemokraterna backar. I United Minds för april går exempelvis Vänsterpartiet bakåt med icke mindre än 2,0 procentenheter till 5,8 procent, vilket var ungefär vad detta gamla kommunistparti brukade parkera på före Gudrun Schymans partiledartillträde. Några krigsrubriker avseende V:s kräftgång har i alla fall jag inte sett till.

Kanske beror detta helt enkelt på att V inte är något särskilt spännande parti. Det är ett klassiskt, extremsocialistiskt betongparti vars bäst före-datum gick ut någonstans i höjd med Moltov-Ribbentroppakten 1939.

Explosion i iransk kärnanläggning

Den nukleära Fordow-anläggningen sedd från luften.

Kombinera medeltida tänkande med högmodern teknologi och du får Iran.

Du behöver inte vara Einstein för att inse att detta förhållande utgör en fara för världsfreden. Irans kärnvapenambitioner kan på ytterst goda grunder anses utgöra det största hotet mot mänsklig civilisation sedan Stalin gick ihop med Hitler i Molotov-Ribbentroppakten 1939 och därmed lade grunden för Andra världskriget.

Nyligen tycks dock det iranska kärnvapenprogrammet ha drabbats av ett betydande bakslag. Reza Kahlil, en tidigare CIA-agent i det iranska revolutionsgardet, har uppgivit till World Net Daily att en före detta underrättelseofficer i den iranska regimen har rapporterat om en explosion i anslutning till den nukleära Fordow-anläggningen.

Explosionen skall ha orsakat stor förödelse inom en radie av en halvmil omkring anläggningen och lett till att 240 personer innestängts. Enligt dessa uppgifter skall all trafik inom ett par mils omkrets ha stängts av medan trafiken på huvudvägen mellan Teheran och Qom stoppats. Regimen i Teheran har avfärdat uppgifterna om explosionen som ”västlig propaganda”.

Mohammed Razza Hidari uppmanar till sanktioner mot Iran.

Israeliska underrättelsekällor uppges för sin del ha bekräftat rapporter offentliggjorda av det israeliska medianätverket Arutz Sheva att en megaexplosion skall ha inträffat förra veckan.

Fordowanläggningen är ett center för nukleär anrikning avsedd för nästa fas i utvecklandet av kärnvapen i Iran. Enligt den israeliska tidningen Yedioth Ahronot innehåller anläggningen 2700 centrifuger för anrikning av uran. Fordow är beläget djupt inne i ett berg nära den heliga shiitiska staden Qom. Enligt samma källa finns Irans största nukleära anläggning i Natanz, där det finns 10 000 centrifuger.

Explosionen i Fordow-anläggningen tros vara resultatet av en sabotageaktion. Det är i så fall inte första gången Irans kärnvapenprogram utsatts för attacker. Tidigare har flera nyckelpersoner verksamma inom ramen för samma program mördats. Även Fordow har drabbats tidigare, låt vara i mindre skala.

Enligt Benjamin Netanyahu är 2013 ett kritiskt år för Irans kärnvapenambitioner.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har framhållit inför Förenta Nationernas generalförsamling att Irans kärnvapenambitioner behöver konfronteras under 2013. Dessa ambitioner innebär naturligtvis ej endast en fara för den judiska staten utan för världsfreden i stort. Den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad förklarade på Förintelsens minnesdag den 27 januari – Ahmadinejad är en beryktad förintelseförnekare –  att ”alla muslimer skulle mobilisera alla resurser för att rycka upp sionismen med rötterna”.

Det tidigare iranska sändebudet Mohammed Razza Hidari, som flytt från Iran, har sagt att om Iran lyckas framställa en atombomb så ”kommer man definitivt att använda den mot Israel”. Eller för den delen mot vilken annan stat som helst som uppfattas som ett hot mot Iran. Hidari har uppmanat omvärlden att rikta sanktioner mot den iranska regimen, som att stänga dess ambassader och inte låta dess representanter komma på besök. Alltså samma typ av behandling som vederfors Sydafrikas aparheidregering på sin tid.

Ayatollah Khamenei ser kärnvapnen i ett religiöst perspektiv.

Utvecklingen av Iran till kärnvapenmakt har även en djupare betydelse av religiöst slag för de shiitiska makthavarna. Ayatollah Khamenei, Irans högste andlige och politiske ledare sedan han efterträdde Khomenei 1989, anges enligt Washington Post hysa åsikten att utvecklandet av kärnvapen är en viktig åtgärd i syfte att påskynda ankomsten av shiiternas Messias-liknande gestalt Mahdin, den så kallade tolfte imamen som levde på medeltiden.

Och enligt president Ahmadinejad skall hela den islamistiska iranska revolutionen med början 1979, som förde de fanatiska mullorna till makten, ha varit en preparation för Mahdins ankomst. En annan viktig del i samma strävan är enligt Ahmadinejad att förstöra den judiska staten Israel.

Så visst har Netanyahu rätt – något måste göras för att förhindra att Iran blir en kärnvapenmakt. Inte bara för Israels utan för världens skull.