Posted tagged ‘Gunnar Gren’

Glömda svenska fotbollshjältar (20): Prawitz var kanonskytt i landslaget och MFF

21 maj, 2020

Prawitz Öberg belönades 1962 med Aftonbladets Guldbollen som det årets bäste svenske fotbollsspelare.

Första gången jag blev medveten om Prawitz Öbergs existens var då jag lyssnade på ett radioreferat av Sveriges träningslandskamp mot Tjeckoslovakien på Nya Ullevi i Göteborg den 7 april 1962. MFF-spelaren dominerade från sin position som vänsterhalvback matchen och spelade in två mål varav ett på frispark. Tredje målet svarade Harry Bild för.

Hartwig Edmund Prawitz Öberg såg dagens ljus i skånska Gislöv den 16 november 1930. Han tillhörde stöttepelarna i ”di himmelsblå”, det vill säga Malmö FF, under perioden 1952-65 och var under den tiden fruktad av motståndarna på grund av sina stenhårda och välplacerade frisparkar. På 515 matcher i MFF-dressen, varav många som lagkapten, blev det 103 mål. https://sv.wikipedia.org/wiki/Prawitz_%C3%96berg

Öberg landslagsdebuterade mot Finland på Råsunda den 22 september 1957, då han placerades som högerhalv. Efter 1-0 i paus blev det slutligen 5-1 till blågult efter tre fullträffar av Gunnar Gren. Sammanlagt skulle det bli 26 A-landskamper och fem mål för den slitstarke och hårdskjutande MFFaren. I B-landslaget blev facit 12 matcher och ett mål. https://www.svenskfotboll.se/spelarfakta/prawitz-oberg/a23982ed-2209-47e2-8ff4-22afd47e201c/

Prawitz Öberg som samlarbild.

1958 var det så dags för världsmästerskapen i fotboll på hemmaplan. Prawitz Öberg fanns med i Sveriges spelartrupp men blev aldrig uttagen för spel. Samma facit kan noteras för klubbkamraten och målvakten Tore Svensson; varken han eller tredjemålvakten Ingemar Haraldsson, IF Elfsborg förmådde rubba Kalle Svensson. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/spelare-i-silverlaget-1958/

Det kan knappast råda någon tvekan om att 1962 blev Prawitz Öbergs mest framgångsrika år med Aftonbladets Guldbollen som årets bäste svenska fotbollsspelare som höjdpunkt. I klubblaget fick han vänta till 1965 för att kunna titulera sig svensk mästare. Året dessförinnan hade Malmö FF börjat tillämpa det nydanande spelsystemet 4-2-4. Om detta kan vi läsa följande på sajten SvenskaFans.com:

Endast två spelare på mittfältet ställde oerhörda krav på just dessa. Men i MFF fanns två spelare som väl uppfyllde kraven, nämligen ”Lill-Kick” Svensson och Prawitz Öberg. Efter matchen mot IS Halmia (som MFF vann med 6-1, ett mål av Prawitz), skrev KvP att MFF borde satsat mycket tidigare på den här taktiken i och med att laget förfogade över över en spelare som Prawitz Öberg. https://www.svenskafans.com/fotboll/207478

Den i citatet ovan nämnde ”Lill-Kick” var Lennart Svensson, son till MFF-spelaren Eric ”Kick” Nilsson, som representerade de blåvita i över 300 matcher 1956-66 och gjorde 150 mål. Han ingick också i mästarelvan 1965 och hann även med två A-landskamper. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lennart_Svensson_(fotbollsspelare)

Gunnarstorps IF kvalsäsongen 1966. Prawitz Öberg längst till höger i nedre raden.

Efter tiden i Malmö FF blev Prawitz Öberg spelande tränare i Skåne-laget Gunnarstorps IF. Som sådan såg han till att laget vann division II närmast före IFK Malmö och således fick spela kvalfotboll till allsvenskan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnarstorps_IF

Kvalet spelades som enkelserie. GIF fick oavgjort hemma på Tornévallen mot Hammarby IF i första matchen, 1-1, men förlorade borta mot IFK Holmsund med 2-0. Det hjälpte föga att man i sista kvalmatchen slog IF Saab från Linköping med hela 7-0 – Holmsund och Hammarby såg i sista omgången till spela 1-1 för att därmed säkra det allsvenska kontraktet.

Prawitz Öberg spelade fotboll till 41 års ålder. Han avled i skelettcancer någon vecka före sin 65-årsdag 1995.

Glömda svenska fotbollshjältar (14): Det hårdföra Skottlands-proffset Lennart Wing

1 oktober, 2019

Lennart Wing i kamp med en sovjetspelare i en av sina 36 landskamper.

Lennart Wing, född 1935, gjorde 36 A- och tre B-landskamper 1961-65. Han bör enligt mitt förmenande, jämte Malmö FFs Erik Nilsson, räknas som den bäste vänsterback vi  haft. Han inledde sin karriär i kvarterslaget BK René från Gamlestaden i Göteborg och värvades därifrån över till klassiska Örgryte IS (ÖIS) 1955. Han avverkade tre säsonger och 67 matcher som professionell i skotska Dundee United FC 1965-67. https://en.wikipedia.org/wiki/Lennart_Wing

BK René hade bildats runt 1947 av Rolf Olsson och fostrade, förutom Lennart Wing, en legendar som Agne Simonsson vilken som junior gjorde den jämnårige Wing sällskap till  avsevärt mer etablerade ÖIS. https://sv.wikipedia.org/wiki/BK_Ren%C3%A9

1959 gick Örgryte upp i allsvenskan efter 18 års bortovaro med det hemvändande Italien-proffset Gunnar Gren – av många ansedd som Sveriges främste spelare genom tiderna – som spelande tränare. Den allsvenska come-backen blev en succé och ÖIS kunde knipa det så kallade lilla silvret efter att ha placerat sig som trea 1960.

Lennart Wing bildade i Örgryte backpar med Helge Börjesson; de båda utgjorde tillsammans med centerhalvbacken Vilgot Schwartz ett pålitligt försvarslås. I anfallet återfanns radarparet Agne Simonsson och Rune Börjesson, som båda vid denna tid var givna i landslaget. Ett omdöme om Lennart Wing lyder: ”Hårdför, bollsäker, resolut och disciplinerad.” http://handbollsakademin.se/lennart-wing-och-bjorn-nordquist/

Landslagsdebuten ägde rum mot Tjeckoslovakien i Prag den 20 mars 1961 i en landskamp som slöt 1-1. Eftersom premiärmatchen i blågult blev lyckosam uttogs Lennart Wing i Sveriges VM-kvallag som spelade i samma grupp som Schweiz och Belgien. Hemmamatchen mot Schweiz på Råsunda i maj blev minnesvärd på flera sätt.

Svenskarna Lennart Wing (i mitten) och Örjan Persson (längst till höger) i Dundee United-dress tillsammans med dansken Finn Dossing.

Dels för att blågult krossade alpsönerna med 4-0, dels för att Lennart fick hoppa in mellan stolparna och vikariera för ordinarie målvakten Bengt ”Zamora” Nyholm, som fått näsbenet avslaget av en schweizisk armbåge. När ”Zamora” återkom efter 20 minuters omplåstring hade vänsterbacken hållit nollan. Vid denna tid var inga spelarbyten tillåtna i VM-matcher eller VM-kval. Framåt svarade Lennarts ÖIS-kamrater Agne Simonsson och Rune Börjesson för totalt tre mål.

När Lennart Wing vid 30 års ålder kom till Dundee United i Skottland var tidigare ÖIS-och landslagsspelaren Örjan Persson redan på plats. När en försvarsspelare i Dundee hade fått ett ben avsparkat hade Örjan rekommenderat klubben att värva Lennart Wing. Skottarna lär inte ha blivit besvikna. Wing flyttades upp som vänsterhalv och blev straffskytt i den nya klubben – han gjorde sammanlagt elva mål för klubben, de flesta på straff och ett par på nick. Tillsammans med Örjan och danskarna Mogens Berg och Finn Dossing utgjorde Lennart Viking Fab Four.

Dundee Uniteds mest anmärkningsvärda bedrift under Lennarts tid i klubben var vinster mot FC Barcelona såväl hemma (2-0) som borta (2-1) i Mässcupen, som senare blev UEFA-cupen. De segrarna lär det fortfarande talas om bland den skotska klubbens fans. Efter tre säsonger i Skottland återvände Lennart Wing till Sverige och Göteborg. Orsaken var att han inte kunde få längre tids tjänstledigt från sitt jobb som brandman.

Örjan Persson, en vänsterytter av den gamla stammen, blev dock kvar och avslutade sin tid som Skottlands-proffs med spel i Glasgow Rangers 1967-70. Han återgick då till Örgryte IS och medverkade vid VM-turneringarna i Mexiko 1970 och Tyskland 1974. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96rjan_Persson

Om Skottlands-åren har Lennart Wing sagt följande: ”Det skotska spelet var som gjort för min stil. Jag har alltid gillat tuffa tag i högt tempo, och här gällde aldrig något annat från första till sista domarsignalen.”

Örgryte IS årgång 1963 som samlarbild i tidningen Rekord. Lennart Wing tvåa från höger i främre raden. Agne Simonsson är trea från vänster i bakre raden och Örjan Persson längst ut till höger i bakre raden.

Vid hemkomsten återvände Lennart Wing till ÖIS. Klubben åkte ur allsvenskan 1968 men var tillbaka igen året därpå. Därefter varvade Wing ner i Kungsbacka BI fast nu som anfallsspelare – han blev klubbens främste målgörare. Den aktiva karriären avslutades i Wohléns IF i Varberg och slutligen i Hönö IS. 1976 tog Lennart över som tränare i ÖIS då klubben var i kris. Han gjorde emellertid ingen större lycka utan slutade efter ett par månader. https://lirarnashistoria.wordpress.com/2018/04/01/lennart-wing/

Lennart Wing invaldes 2008 i Svensk fotbolls Hall of Fame och 2011 i Dundee Uniteds Hall of Fame. Han är på ålderns höst bosatt i Fiskebäck.

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (8): Arne Selmosson – rekordskytt i Italien

19 mars, 2019

 

Lazio-spelarna Arne Selmosson (till vänster) och Attilio Giovannini flankerar Inters Lennart ”Nacka” Skoglund före en match i italienska serie A.

Arne Selmosson hette en svensk fotbollsspelare som gjorde en lysande proffskarriär i Italien. På sammanlagt 295 seriematcher under tio år spelade han in 93 mål varav 81 i serie A. Det gör honom till den femte mest framgångsrike svenske målskytten i Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Selmosson

Arne Bengt Selmosson föddes i västgötska Götene 1931 och avled i Stockholm 2002. Efter spel i moderklubben Sils IF i Götene övergick han till Götene IF. Han enrollerades därefter i allsvenska Jönköpings Södra IF, som han representerade 1950-54. Han svarade för 33 mål på 81 matcher med smålänningarna. Samtidigt blev den unge jönköpingsinnern uttagen i landslaget. I den blågula debuten mot Island i Reykjavik 1951 blev dock förlust med 4-3.

Totalt blev det emellertid endast fyra landsmatcher för Selmosson. Det berodde mycket på att han blev proffs tidigt – proffsen ansågs av det mossiga Svenska fotbollförbundet vara mer eller mindre landsförrädare och var portförbjudna i landselvan. I de övriga landskamperna blev det 3-2-vinst mot Finland i Helsingfors, 3-2-förlust mot Belgien på Råsunda samt 0-0 mot Wales i tredje gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på hemmaplan 1958. Det blev även en B- och en U-landskap. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=33019

Jönköpings Södra IF i början av 1950-talet. Arne Selmosson andre man från höger i bakre raden.

Selmossons första klubb i Italien blev Udinese Calcio, där den blonde, 1 ,70 meter långe svensken – han fick smeknamnet Raggio di luna (Månstrålen) – spelade 1954-55. Han tillverkade 14 mål på 34 matcher och lär han hyllats som en gud, då han förde upp klubben från en undanskymd tillvaro till en andraplats i förstadivisionen. Nästa klubbadress blev Rom-klubben SS Lazio (1955-58), som 1958 vann italienska cupen med svensken i laget.

Det väckte stor uppståndelse då Lazios svenske stjärnspelare värvades över till lokalkonkurrenten AS Roma, som han kom att representera 1958-61. Han är den ende spelaren någonsin som gjort mål för båda lagen (han nätade fem gånger) i Rom-derbyt, som på italienska kallas Derby di capitale (huvudstadsderbyt). Med Roma var Arne Selmosson med och vann den europeiska Mässcupen 1961. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4sscupen

Till fotbolls-VM i Sverige 1958 hade fotbollförbundet hävt förbudet för proffsspelare att medverka i landslaget. Den då 27-årige Arne Selmosson var en av de yrkesspelare som togs ut i VM-truppen. Konkurrensen om platserna i femmannakedjan var dock hård, och Arne fick endast spela en match – 0-0-kampen mot Wales på Råsunda. Tidigare i gruppspelet hade Sverige slagit Mexiko med 3-0 och Ungern med 2-1. Till slut blev det en silvermedalj för Arne och hans lagkamrater efter 5-2-förlust mot fenomenala Brasilien i finalen på Råsunda fotbollsstadion i Solna. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/resultat-vm-1958/

Fartfylld stilstudie av Arne Selmosson i landslagsdräkten.

Efter de tre åren i AS Roma återvände Arne Selmosson till Udinese Calcio i staden Udine i norra Italien, där det blev ytterligare tre års proffsspel. När Arne vände hemåt till Sverige och Västergötland kunde han se tillbaka på en av de dittills mest framgångsrika svenska proffskarriärerna. Hemma i Sverige förde han som spelande tränare 1964-68 upp Skövde AIK från division IV till division II. Fotbollskarriären avslutades med tränarjobb i Götene IF 1969-71. Därefter drev Selmosson under många år en sportaffär i Götene.

Efter en motion i kommunfullmäktige 2006 beslutade Götene kommun att sätta upp ett minnesmärke över den framgångsrike hemmasonen. Detta fick formen av en pelare med tillhörande minnesplatta och med en fotboll överst. Minnesmärket placerades på Solbacken vid Centrumhuset i Götene centrum och invigdes den 25 september 2009 i närvaro av bland andra Svenska fotbollförbundets ordförande Lar-Åke Lagrell och förre storspelaren Thomas Nordahl, som var vän i familjen Selmosson.

Arne Selmosson invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som spelare nummer 45.


Minnesmärke över Arne Selmosson i Götene centrum.

Det är sant att Arne Selmosson hamnade litet i skymundan av mer omtalade svenska Italien-proffs som Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin, men hans delade femteplats bland svenska målskyttar i Italien imponerar. Hans minne lever kvar i Italien men kan nog sägas ha bleknat betydligt hemma i Sverige. http://veteranbloggen.blogg.se/2015/december/en-stor-fotbollsspelare-i-italien-men-nastan-bortglomd-i-sverige.html

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (6): ”Mona-Lisas” crossbollar gav OS-guld

15 februari, 2019

Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.

Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)

Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096

I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.

Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.

Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948

Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/

VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.

Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.

Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.

Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.

Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.

Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.

Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.

1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.

Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.

Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html

Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.

Om en svensk fotbollsbragd för 90 år sedan…och litet om (bristen på) PK-tänkande

14 juni, 2014

OS+London+1948 OS-guldhjältarna från London 1948. De sex närmast kameran är lagledaren Rudolf ”Putte” Kock, målvakten Thorsten Lindberg, högerinnern Gunnar Gren, vänsterinnern Henry ”Garvis” Karlsson, lagkaptenen och högerhalven Birger ”Bian” Rosengren samt vänsterhalven Sune ”Mona-Lisa” Andersson.

Sverige har tagit tre VM- och lika många OS-medaljer i fotboll. Det måste sägas vara ett mycket gott facit för ett land i vår storleksordning.

Den första riktigt stora fotbollssuccén för svenskt vidkommande inträffade vid de olympiska spelen i Paris 1924. Den svenska nationselvan skrällde ordentligt i första matchen mot regerande olympiska mästarna från Belgien och vann med hela 8-1. Jag kom osökt att tänka på denna svenska praktmatch då jag såg Nederländerna krossa Spanien med 5-1 i årets fotbolls-VM.

perkaufeldtAIKs ”Pära” Kaufeldt, målskytt mot Belgien och med sammanlagt 23 landslagsmål.

Belgiens lag sågs som klara favoriter 1924 och antogs kunna försvara guldet från hemmaplan i Antwerpen 1920. I finalen fyra år tidigare hade det belgiska laget, kallat Les diables rouges (de röda djävlarna), vunnit finalen mot Tjeckoslovakien på ett egenartat sätt: tjeckerna marscherade helt sonika av planen på grund av missnöje med den engelske domaren John Lewis och blev därmed diskvalificerade.

Belgiens landslag går för övrigt än i dag under benämningen Les diables rouges:

http://www.coupedumonde2014.be/les-diables-rouges-belgique-football-joueurs-presentation-palmares/

Swedishnationalteam1930 Sveriges landslag som slog Norge med 6-3 1930: i mitten den atletiskt byggde målvaktsresen Sigge Lindberg.

Nya matcher måste till för att skaka fram nya silver- och bronsmedaljörer, och de utföll så att Spanien tog silver och Nederländerna brons; Spanien besegrade bland andra Sverige på sin väg mot silvret. Sveriges lag hade inlett OS-turneringen 1920 genom att spöa Grekland med inte mindre än 9-0, men sedan blev det stopp i och med förlust med 5-4 mot nederländarna efter förlängning.

Fyra år senare ställde Sverige ett helt nytt och påfallande ungt lag på benen, och skepsisen var stor inför vad denna elva skulle kunna tänkas åstadkomma. Alla utgick att laget skulle slaktas av belgarna i premiären den 29 maj. Det blev alltså precis tvärtom!

sigge Vår första riktiga målvaktsstjärna, Sigge Lindberg, i en prakträddning.

Vänsteryttern Rudolf ”Putte” Kock från AIK inledde målskyttet efter åtta minuter, och sedan flöt det bara på. När den österrikiske domarens pipa ljöd för slutsignal hade ”Putte” spelat in tre, högerinnern Sven Rydell från Örgryte IS tre samt centern Per ”Pära” Kaulfeldt (AIK) och högeryttern Charles Brommesson (Hälsingborgs IF) varsitt mål.

Efter skrällsegern mot Belgien blev det vinst mot Egypten med 5-0 men därpå förlust i semifinalen mot Schweiz med 2-1. Det krävdes sedan två matcher om tredje pris mot Nederländerna innan våra bronsmedaljer var säkrade: den första matchen den 8 juni slutade 1-1 men i omspelet dagen därpå vann vi med 3-1 efter två fullträffar av Sven Rydell och en av högeryttern Evert Lundquist, som gått in i stället för Brommesson. Guldmedaljen togs av Uruguay efter 3-0-vinst i finalen mot Schweiz.

Det är nog ingen överdrift att påstå, att det svenska OS-bronset 1924 innebar genombrottet för fotbollssporten i vårt land.

I målet stod Sigfrid ”Sigge” Lindberg från Hälsingborg, vilken länge innehade det svenska landskampsrekordet med 57 matcher i landslagströjan. Han var vår förste stormålvakt och gav 1932 ut en memoarbok med titeln Mitt liv mellan stolparna vid en tid, då idrotten ännu inte blivit genomkommersialiserad och den politiska korrektheten (PK) inte var uppfunnen. Lindberg blev blind på äldre dar.

justgust Justus ”Negern” Gustafsson gjorde fem landskamper.

Avsaknaden av PK-tänkande framgår exempelvis av, att det fanns framstående fotbollsspelare som kallades såväl ”Negern” som ”Niggern”.

Justus ”Negern” Gustafsson (1894-1966), AIK, spelade back och gjorde fem A-landskamper 1920-24. ”Negern” gjorde 102 allsvenska matcher i AIK-tröjan (men inte ett enda mål) och blev efter den aktiva banan tränare först i AIKs reservlag och därpå i Sandvikens IF.

Gustaf ”Niggern” Josefsson (1916-83), också han i AIK-tröjan där han spelade högerytter, avverkade 99 allsvenska matcher för ”Kolsäckarna” från Solna (33 mål) och tio landskamper.

Jag är inte underkunnig om historien bakom dessa smeknamn, men ingen av de båda spelarna hade i varje fall färgad hy. Smeknamnen är naturligtvis helt otänkbara i dag med den rådande, närmast desperata politiska korrekthet som hemsöker vårt samhälle.

gustjose Tio landskamper blev det för Gustaf ”Niggern” Josefsson.

Berömdast i bronslaget 1924 var dock givetvis Rudolf ”Putte” Kock (1901-79), inbiten AIKare som utnämndes till turneringens och därmed världens (VM-turneringar fanns ännu icke) bäste vänsterytter. Kock var en högt begåvad person, som förutom 37 landskamper i fotboll även gjorde två landsmatcher i ishockey. Han var även svensk och europeisk mästare i bridge.

”Putte” Kock tvingades avsluta den aktiva karriären i förtid på grund av en meniskskada men blev senare lagledare för de svenska landslag som knep OS-guld i London 1948, VM-brons i Brasilien 1950 samt OS-brons i Helsingfors 1952. Så småningom blev han en högt profilerad, man kan nog säga folkkär, cigarrökande sportkommentator och tipsexpert (nåja) i TV. Han var även en skicklig pianist.

1196806_1200_675 ”Putte” Kock vid bridgebordet.

Även Kocks lagkamrat från AIK, centerforwarden ”Pära” Kaufeldt (1902-56), har en intressant karriär. Han blev uttagen i landslaget 33 gånger och svarade för 23 mål. På 170 allsvenska matcher tillverkade ”Pära” sammanlagt 124  mål. Han försökte sig även på spel i den franska klubben Stade Olympique Montpellierain vintern efter OS-turneringen.

Liksom så många andra av sina idrottskamrater var Kaufeldt  mångfrestare med ett SM-tecken i bandy och elitspel i ishockey på meritlistan. Efter spelarkarriären blev han en framstående tränare i AIK, Hammarby IF, Djurgårdens IF och Örebro SK.

Några ord måste även sägas om Sven ”Trollgubben” Rydell (1905-75), ännu landslagets främste målgörare genom tiderna med 49 mål på 43 landskamper. Det är en prestation som måste sägas smälla högre än Zlatan Ibrahimovics 48 mål på 97 landsmatcher. 1931 belönades han med Svenska Dagbladets bragdmedalj efter en avgörande insats i landskampen mot Danmark på Stockholms stadion, som Sverige vann med 3-1. Rydell hade då ändå bytt sin vanliga position som högerinner i dåtidens traditionella femmannakedja mot vänsterinnerplatsen.

Rydell2 Sven Rydell trollar in ett mål i 5-0-matchen mot Egypten i Paris-OS 1924.

Rydell tvingades sluta med fotbollen redan vid 29 års ålder till följd av skada. Han var även svensk mästare i handboll med Redbergslids IK. Ursprungligen kontorist blev han med tiden en uppskattad sportjournalist vid Göteborgs-Tidningen under signaturen Dribbler.

Avslutningsvis måste jag säga att fotbollen var bra mycket roligare förr innan gravallvaret, cynismen, huliganismen och de orimligt stora penningsummorna kommit in i bilden. Visst, jag kastar ett getöga på årets VM-spektakel i Brasilien, men jag gör det utan större entusiasm.

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

13 oktober, 2013

NACKA OCH KUNGENGustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

hyland-erlander-683Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

1236464_520_278Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

untitledDwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

nikita_unChrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

ingemar_floyd2Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

1672579_520_290”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

250px-Olle_MollerDömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

1101540329_400Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.

Zlatan i Sven Rydells fotspår

16 november, 2012

Zlatan cykelsparkar in 4-2 på England. En prestation i yppersta världsklass.

När jag här om kvällen bänkade mig framför TVn för att beskåda Sveriges träningslandskamp mot England på den nya imposanta Friends Arena var det utan större förhoppningar jag gjorde detta. Föga anade jag att matchen skulle utveckla sig till att bli en stor idrottsupplevelse. Orsaken härtill kan uttryckas i sex bokstäver: ZLATAN.

Efter att ha svarat för sitt tredje mål och givit Sverige ledningen med 3-2 via en kraftfull frispark från 30 meter trodde man knappast det kunde bli så mycket bättre. Man bedrog sig. Ty några minuter senare, sedan Englands målvakt Joe Hart nickat bort bollen utanför straffområdet, fick Zlatan tag på lädret och skickade detsamma via en akrobatisk cykelspark i en mäktig lyra in i motståndarmålet och gjorde därmed sitt fjärde mål i matchen. Han kom då upp i 39 landslagsmål på sina hittills 85 matcher i den blågula tröjan och ligger numera på andra plats i skytteligan efter Sven Rydell..

Jag kommer i nuläget på ett enda svenskt landslagsmål som kan mäta sig med Zlatans häpnadsväckande bicycleta när det gäller finess, elegans och konstfärdighet. Det är Kurre Hamrins slalomlöpning genom Västtysklands försvar på högerkanten i VM-semifinalen på Nya Ullevi 1958, en soloprestation som resulterade i svenskt 3-1 och en plats i finalen mot Brasilien.

Det har diskuterats om Zlatan Ibrahimovic redan nu kan bedömas vara Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider. Låt oss först titta litet på de lirare som kan anses göra honom äran stridig innan vi tar ställning till den frågan.

Sven Rydell höll världsklass på sin tid.

Den spelare som alltjämt innehar målrekordet i landslaget med 49 mål – på bara 43 landskamper – är Sven Rydell (1905-75) med smeknamnet ”Trollgubben” till följd av sin enastående tekniska färdighet.

Han spelade i det spelsystem praktiskt taget alla lag använde vid denna tid – 2-3-5 – inner i en femmannakedja. Sven Rydell spelade under merparten av sin aktiva karriär i en av landets anrikaste klubbar, Örgryte IS i Göteborg. Han svarade för 156 mål i allsvenskan.

Rydell var Sveriges dominerande spelare 1921-32 men tvingades lägga dobbskorna på hyllan redan vid 29 års ålder på grund av en efterhängsen knäskada. Hans mest minnesvärda insats kom vid en landskamp mot gamle trätobrodern Danmark 1931 som Sverige vann med 3-2 tack vare Rydells tre fullträffar. Denna avgörande insats renderade Rydell Svenska Dagbladets bragdguldmedalj.

Största internationella meriten var eljest OS-bronset i Paris 1924, där Sverige i första matchen besegrade regerande OS-mästarna Belgien med hela 8-1 i en av Sveriges mest legendariska matcher någonsin. I matchen om bronset besegrade blågult Nederländerna med 3-1. Rydell var för övrigt även svensk mästare i handboll representerande Redbergslids IK, en klubb han även en kort tid spelade fotboll för.

Efter den aktiva karrären blev Sven Rydell en uppskattad sportjournalist och skrev bland annat krönikor under signaturen ”Dribbler” i Göteborgstidningen (GT). Dottern Ewa Rydell blev elitgymnast och representerade Sverige i olympiska spel. Sven dog vid 70 års ålder 1975.

GreNoLi – från vänster Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm.

Om vi botaniserar vidare bland svenska bolltrillare med stjärnglans finner vi i Gunnar Nordahl, Gunnar Gren och Nils Liedholm – vilka i italienska AC Milan bildade en innertrio med beteckningen GreNoLi – andra kandidater till titeln bästa svensk genom tiderna. Alla tre blev OS-guldmedaljörer i London 1948 och enrollerades strax därefter som proffs i Italien.

Därmed betraktades de som icke önskvärda personer i hemlandet enligt dåtidens inskränkta synsätt. De togs inte till nåder förrän vid fotbolls-VM i Sverige 1958, eller rättare sagt Gren och Liedholm. Dessa båda svarade för helt avgörande insatser när det gällde att föra Sverige till ett VM-silver.

Nordahl stannade i Italien för att vid hemkomsten 1960 bli spelande tränare i Karlstads BK. Han fortsatte som tränare och även fotbollskommentator efter sin aktiva karriär. Bland annat skrev han fotbollskrönikor i Idrottsbladet i början på 1980-.talet, där det var min uppgift att ringa upp honom och skriva ner krönikorna. Gunnar var alltid trevlig att ha att göra med.

Gunnar Nordahl krutar på i Norrköpings-tröjan på 1940-talet.

Åt suveräna Brasilien, där det då 17-åriga fenomenet Edson Arantes do Nascimento – han uppträdde under artistnamnet Pelé och anses av många vara världens bäste genom tiderna – gjorde sin internationella debut, fanns ingenting att göra. Det blev stryk med 5-2 i finalen på Råsunda sedan dock blågult tagit ledningen med 1-0 genom Liedholm.

Att avgöra vem som var bäst av trion GreNoLi är nära nog omöjligt. Gren var den borne teknikern men även en framstående målgörare. Han gjorde 32 mål på 57 landskamper och är därmed femte bäste landslagsskytt. Nordahl var den typiske ”centertanken” och en notorisk målspruta med 43 landslagsmål på 33 nationskamper. Liedholm var en lysande strateg på planen, och förre förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock menade i ett känt yttrande att det bästa fotbollslag man kunde tänka sig var ett som bestod av elva Nils Liedholm. ”Lidas” blev efter spelarbanans slut en mycket framgångsrik tränare samt vingårdsägare.

Gren vann i början på 1980-talet en omröstning om vem som var vår bästa lirare genom tiderna och står mycket välförtjänt staty vid Gamla Ullevi i Göteborg. Han representerade under sin tid i Sverige bland annat göteborgsklubbarna Gårda BK, IFK Göteborg, Örgryte IS och GAIS. Han hoppade in som spelare så sent som vid 56 (!) års ålder vid en match med IK Oddevold, som Gren tränade, i division IV.

En klacksparkande Gunnar Gren som staty vid Gamla Ullevi.

När vi snackar VM 1958 kommer vi inte ifrån vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund som slog igenom i VM i Brasilien 1950, där Sverige lyckades erövra ett sensationellt brons. Han gjorde sig då känd som ”Den vajande majskolven” genom sitt blonda hårsvall och försvann liksom många andra i bronslaget till proffslivet i Italien. ”Nacka” levde högt på sin glimrande teknik och gjorde stor lycka i Sverige-VM.

Efter hemkomsten från Italien 1964 enrollerades ”Nacka” i sin gamla klubb Hammarby IF och svarade i debuten mot Karlstads BK i näst högsta serien division II för konststycket att skruva en hörna direkt i mål. Samma år togs han ut i landslaget i en match mot Polen. Det märktes dock att konditionen var för dålig för spel i högsta eliten. ”Nacka” avled tragiskt och svårt alkoholiserad i sitt hem på Södermalm i Stockholm 1975, bara 45 år gammal.

”Nacka” Skoglund hälsar på konung Gustaf VI Adolf före en match i VM 1958. Tittar på gör  i mitten lagkaptenen Nils Liedholm.

I så kallad modern tid framstår Henrik ”Henke”Larsson som en av de allra främsta. ”Henke” var andre bäste målgörare i landslaget med sina 37 mål före Zlatans urladdning mot England på Friends Arena. Genombrottet kom i VM i USA 1994, där ”Henke” ingick i det bejublade bronslaget. Under sin tid i skotska Celtic nådde Larsson sin höjdpunkt som spelare men hade även korta sejourer i Manchester United och Barcelona. Han röstades relativt nyligen fram som den bäste svenske fotbollsspelaren  genom tiderna.

Henrik Larsson i Celtic-tröjan. 37 mål i landslaget.

Vem är då den bäste svenske liraren någonsin? Talar vi i absoluta termer kan det nog inte råda någon tvekan. Zlatan ”Ibra” Ibrahimovic, 195 centimeter över havet och 100 kilo tung, är bättre tränad och har följaktligen mer tempo och styrka i kroppen än någon av föregångarna någonsin hade. Zlatan skulle få de andra att framstå som pojklagsspelare om de skulle mötas på planen i dag.

Så kan man naturligtvis dock inte räkna. Varje spelare måste bedömas enligt sin tids förutsättningar. Dessutom finns det all anledning förmoda, att Rydell med flera slocknade stjärnor skulle ha gjort Zlatan äran stridig om de varit aktiva i dag. Frågan  vem som är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider får därför lämnas öppen. Sven Rydell var aktiv under en tid då det internationella utbytet inte hade kommit igång på allvar men har ändå beskrivits som vår förste spelare med internationell lyskraft.

En sak är säker. Om Rydell hade levt i dag och som sportjournalist hade haft möjlighet att bedöma Zlatans insatser hade han varit full av lovord inför den nu 31-årige svensken med bosnisk-kroatisk bakgrund. Enligt min idrottsintresserade son kan Zlatan liknas vid ett ädelt vin som bara blir bättre med åren.

Ett ädelt vin som bara blir bättre med åren – det är karaktäristik så god som någon vad gäller Zlatan Ibrahimovic!